Har just suttit instängd på ett möte i 2½ tim bredvid en tjej som är gravid, ungefär så långt gången som jag var såg det ut som. Ren tortyr. Såret i själen blöder igen. Det gör ont i hjärtat.
Blir så arg på mig själv. Att jag låter det påverka mig så mycket. Jag var ju så glad. Mådde så bra. Men jag kan inte rå för det. Gravidmagar framkallar ångestkänslor. Det kryper i kroppen. Får jobbigt att andas. Klump i magen. Gråten i halsen. Minnena från ultraljudet och aborten/förlossningen kommer tillbaka. Saknaden av magen, av Smulan. Avundsjukan, varför hon och inte jag? Och rädslan. Rädslan att inte få uppleva att vara gravid igen. Rädslan att förbli barnlös.
Jag känner så väl igen ångesten,krypkänslan i kroppen och paniken som man måste hålla undan..Att önska att man inte påverkades men man gör det,det är oundvikligt..Önskar jag kunde ge dig en kram..Men jag tänker på dig och skickar en kram..Kramar..
SvaraRaderaTack för kramen, den behövs just nu.
SvaraRadera