Vilken dag! Men tyvärr inte i positiv bemärkelse. Har varit på uruselt humör idag. Bitter, sur, grinig, irriterad, lättretlig och konstant nära till tårar. Vet inte varför. Får ingen rätsida på det. Kanske en massa orsaker. Tankar som snurrar, sorg, stress, ja allt i en salig blandning. Förmodligen är det så. Vi försökte rota lite i det hos kuratorn idag. Men vi kom inte riktigt fram till någon egentlig orsak. Kändes i alla fall bättre efter att ha varit där.
Fick tyvärr inget besked om brevet till sjukhuset som jag hade hoppats på. De hade inte hunnit få det. Först hade kuratorn varit bortrest en vecka, när hon kom tillbaka var de andra borta. När alla var på plats satte det igång en jätteflytt av barnmorske- och gynavdelningen inom sjukhuset, så då var det inte riktigt rätt läge att ta upp det. Hon vill sitta ner med dem och gå igenom brevet tillsammans. Inte bara skicka det till dem. Det är jag faktiskt tacksam över. Att hon är med när de läser det. Så jag väntar ett tag till. Tre veckor närmare bestämt. Den som väntar på något gott... Eller hur var det nu?
Några positiva saker med dagen finns det tack och lov. Den första var en tjej på jobbet som kom fram till mig imorse och frågade hur det gick med mors dag, om jag hade det jobbigt. Det värmde verkligen. Det var ingen annan förutom änglamammor som uppmärksammade mig igår. Ingen som tänkte på jag också är mamma, även om mitt barn inte syns. Blev så glad att hon faktiskt tänkte på mig, att hon brydde sig.
Den andra bra saken var att jag åkte och tröstshoppade blommor och tomatplantor till min trädgård. Det finns få saker som får mig på så bra humör som att shoppa. Kommer nog att bli en "shopoholic" om jag inte slutar deppa snart. Det eller utfattig. Vilket som nu kommer först... ;)
Nu är det dags för sängen. Behöver sova efter en dag som denna.
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Mors dag
Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig att min första Mors dag skulle se ut...
Åkte till minneslunden med liljekonvaljer. Plockar alltid liljekonvaljer till min mamma på Mors dag. Har gjort det varje år så länge jag kan minnas. Hade hoppats och trott att Smulan skulle göra samma sak för mig om några år. Nu blev det ombytta roller istället...
Inte bara depp idag dock. Har träffat mamma, mormor, moster, morbror och kusiner. Vi brukar alltid fira Mors dag tillsammans i mormors lilla sommarstuga. Åt smörgåstårta och fick en massa plantor från mormors trädgård till min nya rabatt som jag håller på att göra iordning :)
Åkte till minneslunden med liljekonvaljer. Plockar alltid liljekonvaljer till min mamma på Mors dag. Har gjort det varje år så länge jag kan minnas. Hade hoppats och trott att Smulan skulle göra samma sak för mig om några år. Nu blev det ombytta roller istället...
Inte bara depp idag dock. Har träffat mamma, mormor, moster, morbror och kusiner. Vi brukar alltid fira Mors dag tillsammans i mormors lilla sommarstuga. Åt smörgåstårta och fick en massa plantor från mormors trädgård till min nya rabatt som jag håller på att göra iordning :)
lördag 29 maj 2010
Växtauktion
Igår var jag på växtauktion i Näshulta med mina två mostrar och min ena kusin. Det var jätteroligt!
Alla som vill tar med sig div. skott och plantor som man vill dela med sig av, sen auktioneras allt ut och alla pengar går till välgörande ändamål.
Man kan verkligen göra klipp! Fick en Bellis, tre smultonplantor och en Akleja av okänd färg för under 80 kr :)
Sen fick jag dessutom tre paprikaplantor av min ena moster. Bananpaprika kallades den. Ska bli spännande att se vad det bli av det.
Fick dessutom massor med inspiration på auktionen. Nu har jag planer för två nya rabatter. Blir lite pyssel att göra iordning, men jag tror att det kommer att bli bra!
fredag 28 maj 2010
Aj, aj, aj
Ont i ryggen. Av på mitten känns det som. Var hos sjukgymnasten igår. Han strechade och knäckte och hade sig på flera ställen i ryggen, nacken och revbenen. Satt rejält fast både här och där. Problemet är bara att det bli värre ett tag efteråt. Sen blir det bättre igen. Nu är jag mitt i värre-perioden. Värker som tusan. Borde ha gått till honom för länge sen. Borde inte vänta så länge. Men dum som man är går man ju och tror att det säkert kommer att gå över av sig själv snart. Att man aldrig lär sig...
onsdag 26 maj 2010
Blandade känslor
Åkte till kyrkogården efter jobbet med blommor till Smulan. Tycker om att åka dit. Känns skönt att göra något för sitt barn. Samtidigt känns det så tragiskt att ända sättet att ''träffa'' sitt barn är att besöka en kyrkogård. Blir en påminnelse om att livet är fruktansvärt orättvist...
måndag 24 maj 2010
Bebismage
Träffade just en bebismage på coop inne i Ärla. En gammal arbetskompis och hans tjej ska ha barn... Förmodligen de sista jag trodde skulle skaffa barn.
Alla dessa bebismagar. De är överallt. Precis överallt.
Jag älskar sommar, men vintern hade en klar fördel. Stora varma jackor som effektivt maskerar stora bebismagar. Nu putar magarna under tunna sommarkläder. Stolt uppvisade för alla att se.
Bebismagar påminner mig om vad jag har förlorat, och vad jag ännu inte lyckats återfå.
Hade någonstans lite naivt trott att jag nog skulle vara gravid igen nu till sommaren. Hoppats i alla fall... Det är väl i och för sig inte kört än, sommaren har ju bara nästan börjat. Men ändå...
Alla dessa bebismagar. De är överallt. Precis överallt.
Jag älskar sommar, men vintern hade en klar fördel. Stora varma jackor som effektivt maskerar stora bebismagar. Nu putar magarna under tunna sommarkläder. Stolt uppvisade för alla att se.
Bebismagar påminner mig om vad jag har förlorat, och vad jag ännu inte lyckats återfå.
Hade någonstans lite naivt trott att jag nog skulle vara gravid igen nu till sommaren. Hoppats i alla fall... Det är väl i och för sig inte kört än, sommaren har ju bara nästan börjat. Men ändå...
söndag 23 maj 2010
Ny leksak
Köpte en ny leksak idag. En mini-PC.
:)
Har köpt ett mobilt internetabonemang till den också. Perfekt att ha med sig i bilen när vi ska ut och geocacha tillexempel.
lördag 22 maj 2010
Premiärdopp
Idag har jag badat i poolen. Årets premiärdopp! 21 grader var det enligt termometern.
Känns som sommar nu. Hoppas det håller i sig.
Känns som sommar nu. Hoppas det håller i sig.
fredag 21 maj 2010
Visste ni?
Hittade en lista på en blogg som jag tyckte var lite rolig att fylla i. Gör gärna samma sak! Lämna ett spår så jag kan se din version :)
Visste ni?
att jag vill ha semester
att jag har en underbar man, underbar familj och underbara vänner
att min senaste kyss var imorse
att jag lyssnar nog mer än jag pratar
att jag funderar ofta och mycket. Ofta alldeles för mycket
att jag pratar ogärna i telefon med människor jag inte känner
att jag inte gillar att jobba när det är fint väder ute
att min första riktiga kyss mest var för att få det överstökat
att jag avskyr ormar, speciellt huggormar
att kärlek nog är det bästa som finns
att jag gillar försommaren, bästa tiden på året
att jag alltid sjunger med i låtarna på radion när jag kör bil
att jag är lyckligt gift sedan snart 6 år
att sist jag grät var för två veckor sedan i minneslunden på kyrkogården
att min mobiltelefon visslar Robin Hood-låten när någon ringer
att när jag vaknar på morgonen undrar jag om det verkligen borde vara lagligt att gå upp kl. 05.20
att innan jag går och lägger mig sätter jag på TV:n i sovrummet
att jag just nu tänker på att det snart är helg
att i morgon ska vi förmodligen geocacha i Strömsholm
att jag hoppas att Smulan får ett syskon snart
att jag verkligen vill bli mamma till ett levande barn
Visste ni?
att jag vill ha semester
att jag har en underbar man, underbar familj och underbara vänner
att min senaste kyss var imorse
att jag lyssnar nog mer än jag pratar
att jag funderar ofta och mycket. Ofta alldeles för mycket
att jag pratar ogärna i telefon med människor jag inte känner
att jag inte gillar att jobba när det är fint väder ute
att min första riktiga kyss mest var för att få det överstökat
att jag avskyr ormar, speciellt huggormar
att kärlek nog är det bästa som finns
att jag gillar försommaren, bästa tiden på året
att jag alltid sjunger med i låtarna på radion när jag kör bil
att jag är lyckligt gift sedan snart 6 år
att sist jag grät var för två veckor sedan i minneslunden på kyrkogården
att min mobiltelefon visslar Robin Hood-låten när någon ringer
att när jag vaknar på morgonen undrar jag om det verkligen borde vara lagligt att gå upp kl. 05.20
att innan jag går och lägger mig sätter jag på TV:n i sovrummet
att jag just nu tänker på att det snart är helg
att i morgon ska vi förmodligen geocacha i Strömsholm
att jag hoppas att Smulan får ett syskon snart
att jag verkligen vill bli mamma till ett levande barn
torsdag 20 maj 2010
Bilder
Var ute en sväng med kameran idag efter jobbet. Det är så otroligt vackert ute nu. Bästa tiden på året enligt mig.
Ett hav av maskrosor i hästhagen bakom huset
En ensam liten tusensköna mitt i gräsmattan
Krikonbusken blommar för fullt
Ett hav av maskrosor i hästhagen bakom huset
En ensam liten tusensköna mitt i gräsmattan
Krikonbusken blommar för fullt
Förgätmigej i massor, hela tomten är full
Ogräs?
Just nu blommar det för fullt i gräsmattan utanför jobbet. Man brukar ju kalla maskrosor för ogräs. Jag tycker nog att de är rätt vackra.
onsdag 19 maj 2010
En riktigt bra dag
Ja, idag har jag haft en riktigt bra dag. Till att börja med har det varit soligt och varmt även idag. Sen bjöd chefen på lunch på Westerqwarn, underbart god mat serverad ute i solen på terassen. Efter lunchen fick vi åka iväg och prova ut nya innetofflor att ha på jobbet, såna där sköna, dyra tofflor som man aldrig unnar sig själv. På eftermiddagen fick jag veta att jag snart får lite avlastning på jobbet. Äntligen! Och nu i kväll har vi varit ute med fyrhjulingarna på långtur. 4 mil åkte vi. Rekord för min del. Åkte dessutom en sträcka ute på en större 90-väg. Har inte vågat mig ut på så stora vägar förut. Gick jättebra. Och jag slog hastighetsrekord också. Nu har jag och fyrhjulingen varit uppe i hela 50 km/h. Inte så illa va?! Jag är i alla fall jättenöjd. En riktigt bra dag!
Nu är jag helt slut. Sängen hägrar.
Nu är jag helt slut. Sängen hägrar.
Tänk vad lite sol kan göra
Det är så underbart att solen och värmen har kommit. Det gör verkligen gott för själen. En vän skrev ett så bra inlägg på sin blogg för ett par dagar sedan om just detta.
Läs här
Läs här
tisdag 18 maj 2010
Bebisnyheter
Möttes av bebisnyheter på jobbet. En kille som jobbar här blev pappa i helgen. Vill vara glad för hans skull. Och det är jag väl. Lite i alla fall. Men mest avundsjuk. Och ledsen. Ledsen för att det påminner mig om min förlust. Om att livet är j*vligt orättvist.
Såret i själen blöder igen.
För att göra det hela ännu lite värre fick jag just höra att en konsulttjej som hjälper oss med löner ska ha barn när som helst i princip. Visste att hon var gravid, men inte att det var så nära.
Tur att det är fint väder. Och att häggen blommar. Något positivt mitt i allt det deppiga.
Såret i själen blöder igen.
För att göra det hela ännu lite värre fick jag just höra att en konsulttjej som hjälper oss med löner ska ha barn när som helst i princip. Visste att hon var gravid, men inte att det var så nära.
Tur att det är fint väder. Och att häggen blommar. Något positivt mitt i allt det deppiga.
Promenad
Ute på promenad i solskenet med Nemo. Upptäckte just att häggen börjat blomma :) Doftar underbart!
söndag 16 maj 2010
70!
Idag har vi inte varit fullt så produktiva. Det mesta av allt som måste fixas fick vi ju uträttat igår så idag blev det lite lugnare, en geocaching runda i Malmköping/Flen. 6 cachar loggade idag. Vi är nu uppe i totalt 70 cachar!
Duktiga
Igår var vi riktigt produktiva. Vi hann med massor med saker: 
- Gräsmattan blev klippt
- Planterade om gurk- och physalisplantorna i större krukor
- Sådde grönsaksfrön, vitlök, gul lök, purjolök, sockerärtor och potatis i grönsakslandet
- Friserade roshäcken
- Friserade fläderbuskarna
- Rensade ogräs i blomrabatten
- Flaggan blev lagad
- Tackluckan på huset blev målad
- Travade om vedhögen som rasat
- Solade på gräsmattan
- Fotograferade grannens lilla Jack Russel-valp, Molly
- Fotograferade blommor i trädgården
- Åkte fyrhjuling
lördag 15 maj 2010
fredag 14 maj 2010
torsdag 13 maj 2010
Mys
Tänk om man vore katt... Ligga och mysa på soffan hur ofta och hur länge man vill... Katter har det bra.
Ledig
Ledig en hel dag mitt i veckan. Känns lyxigt. Kunde tyvärr inte få ledigt imorgon på klämdagen. Men men, en ledig dag är bättre än ingen ledig dag! Efter en härlig sovmorgon och en smarrig frukost är det nu dags för lite geocaching. Sitter och planerar en runda mot Strängnäs-hållet. Hoppas bara att vädret inte blir allt för dåligt, det ser lite oroväckande ut, himlen blir mörkare och mörkare. Men egentligen, det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Är det inte så man säger?
tisdag 11 maj 2010
I see you
Ytterligare en favoritlåt just nu. I see you med Leona Lewis från filmen Avatar.
Älskar låten ♥
Älskar filmen ♥
Trädgårdspyssel
Nu har vi äntligen köpt och planterat nya fruktträd. Två äppelträd och ett plommonträd blev det. Hararna käkade upp de träd vi planterade förra sommaren :(
De nya träden har försetts med gnagskydd och kommer att övervakas noga i vinter.
Dessutom har vi börjat fylla upp poolen med vatten. Snart är det sommar! Hoppas jag i alla fall...
Två äppelträd och ett plommonträd
De nya träden har försetts med gnagskydd och kommer att övervakas noga i vinter.
Dessutom har vi börjat fylla upp poolen med vatten. Snart är det sommar! Hoppas jag i alla fall...
Nemo fick gnaga loss på stumparna som var kvar av de gamla träden
Plommonträdet har redan börjat blomma
Poolen förbereds för sommaren
Tärningen är kastad...
Överlämnade brevet till sjukhuset till kuratorn igår. Hon ska nu föra det vidare till berörda avdelningar. Så nu är det bara att vänta och se om jag får någon respons. Nervöst. Hoppas att de tar brevet på rätt sätt. Som konstruktiv kritik och inte bara som klagomål. Som sagt, bara att vänta och se...
måndag 10 maj 2010
Min Historia
Har funderat länge på en sak. Om jag ska berätta min historia här på bloggen. Vissa delar har jag ju redan skrivit om, men aldrig "från början till slut". Nu när jag skrev brevet till sjukhuset fick jag allting samlat. Så nu har jag bestämt mig. Jag lägger upp brevet här. I alla fall delar av det. De delar som är direkt riktade till sjukhuset har jag tagit bort, men resten, Min Historia, kommer här:
Det har nu gått mer än ett halvår sedan vi tvingades avbryta vår graviditet. Dock går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt. På vår lilla ängel. Det är många tankar som fortfarande snurrar. Framförallt om förlossningen. Att vi inte ville titta på honom/henne då. Att vi inte ens ville veta könet. Att jag ångrade mig för sent. Gråter mycket och ofta över det.
Jag har grubblat mycket på varför ingen på sjukhuset ifrågasatte vårt beslut. Har läst mycket om andra föräldrar i vår situation. Många regerade precis som vi. Vill inte se. Vågar inte titta. Rädd för missbildningen. Rädd för att överhuvudtaget se sitt döda barn. Men där har personalen pratat med dem. Förklarat att det inte är så otäckt som man tror. Att det är något man rekommenderar. Att det är en viktig del i sorgearbetet.
Önskar att någon åtminstone skrivit ner någonstans vad det var för kön på barnet. Så vi kunde ha fått veta om vi fick en son eller en dotter.
Känner att jag så gärna skulle vilja ha något från vårt barn. Ett hand- eller fotavtryck. Kanske ett foto. Inte bara ultraljudsbilden från dagen då mitt liv rasade. Den är det enda jag har. En kopia av ett ultraljudsfoto. Kopierat på ett vanligt A4-papper.
Grubblade även länge på min roll efter förlossningen. Vad var jag? När blir man egentligen mamma? Jag har varit gravid och fött ett barn, men har ju inget barn, har inte ens sett mitt barn. Har läst om andra som fått föda fram sitt döda barn. De har av personalen på sjukhuset blivit kallade för föräldrar efteråt. Det blev aldrig vi. Ingen kallade oss någonsin för föräldrar efter förlossningen. Man tog hand om det medicinska och sedan skickades vi hem. Man tog våra chockade beslut som ”sanning” och ifrågasatte aldrig någonting. Känns nästan som att vår förlossning sågs som en frivillig abort. Inte att vi faktiskt förlorade ett efterlängtat och älskat barn. Kanske är det veckorna som styr? Vad vet jag? Vårt barn var ju inte ett barn i juridisk mening. Bara ett foster. Kanske är skillnad när man föder efter vecka 22. Men för mig, för oss, är det precis lika illa. Fyra veckor tidigare gör inte sorgen och saknaden mindre. För oss var det redan ett barn. Vårt barn. Att vi nu var änglaföräldrar fick vi själva komma fram till långt senare.
Undrar så varför jag inte fick någon hjälp. Varför vi inte fick prata med kuratorn förrän dagen efter förlossningen. När det var för sent. Kanske blev jag tillfrågad om jag ville prata med någon när vi fått beskedet om att vårt barn måste dö. Vet inte. Kommer inte ihåg. Var i chock. Inte förmögen att be om hjälp. Var inte ens förmögen att svara på de enklaste ja och nej-frågor. Hade fullt upp med att bara överleva. Andas.
Tycker att kuratorshjälp ska vara obligatoriskt innan en sen abort. Speciellt när den inte är frivillig. Det ska tillhandahållas med automatik när man precis fått veta att ens barn måste dö, inte bara erbjudas. Hade jag fått prata med henne innan kanske jag hade reagerat annorlunda. Då kanske jag hade vågat se mitt barn. Hålla om det. Krama det. Känna mig som mamma. Säga farväl…
I v 17+3 åkte jag och min man upp till gyn-avdelningen på sjukhuset för att kolla uppe en mindre blödning som jag hade fått. Vi träffade en kvinnlig gynekolog som förklarade att hon först skulle göra en undersökning och sedan ett ultraljud. Vid undersökningen hittade hon en polyp som såg ut att ha varit orsaken till blödningen. Allt annat såg bra ut.
Hon rullade sedan fram ultraljudsapparaten och började sedan dra ultraljudsgrejen över magen, kors och tvärs, länge och väl, utan att säga något. Blev mer och mer rädd vartefter minuterarna gick. Tillslut kom hon på att hon kanske borde säga något. Hon riktade om skärmen så vi kunde se. Därefter visade hon en liten pulserande fläck på skärmen och sa "Här ser ni hjärtat som pickar". Den levde! Vårt barn hade inte dött, som jag varit så nervös för. Hon fortsatte sedan med att förklara att hon inte kunde mäta barnets huvud, hon fick ingen bra bild. Hon kollade ett tag till men sa tillslut att hon ville skicka upp oss till förlossningen istället. Att de skulle mäta huvudet där, "där de har större vana att göra såna här saker."
Vi fick gå ut i väntrummet medan hon ringde och ordnade med en tid. När hon kom ut till oss sa hon att hon hade fixat en tid redan idag. "De har egentligen inte tid, men de skulle klämma in er i alla fall. Var där om två timmar."
Jag var så lycklig över det lilla pickande hjärtat på skärmen att jag inte blev orolig över att vi fick en tid så "akut" bara för att mäta barnets huvud, jag hade ju ett rutinultraljud inbokat senare i veckan. Min man däremot blev direkt misstänksam och frågade henne om det var något som var fel. "Jag ser inte tillräckligt för att kunna svara på det, men hjärtat pickar" fick vi till svar. Jag var jättenöjd med det. De hade väl bara sämre ultraljudsapparat på gyn tyckte jag. Snart får vi komma upp på förlossningen, där man gör den riktiga rutinultraljudsundersökningen, och så mäter de huvudet där.
Tillbaka på sjukhuset ett par timmar senare, den här gången på förlossningen, blev vi emottagna av en läkare. Även här borde jag väl ha misstänkt något, en läkare, inte en barnmorska, skulle göra undersökningen. Efter någon sekund bara hade hon lokaliserat barnet. Den här ultraljudsapparaten var av mycket bättre kvalitet. Nu kunde vi klart och tydligt se ryggrad, armar, ben, näsa och mun. Även hon visade oss det pickande lilla hjärtat.
Bebisen sprallade plötsligt till och viftade livligt med både armar och ben. Vi skrattade till och min man utbrast "Oj! vad den rör sig!" Då vänder hon sig mot oss och säger de hemskaste orden jag någonsin hört "Men det ser inte riktigt bra ut". Det var som att få en knytnäve rätt i magen. Jag fick inte luft. Jag satte händerna för ansiktet och kved "Nej..."
"Det är huvudet..." fortsatte hon "det ser inte riktigt normalt ut." Här hann jag tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske var en lättare missbildning, något man kunde fixa. Men nej. Hon berättade att vårt barn hade en väldigt ovanlig men känd missbildning, en form av ryggmärgsbråck, som kallas anencefali. "Det här är förstås ingenting man kan leva med, det här är en dödlig missbildning." Efter det minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag slängde mig i min mans armar och grät så jag skakade. Jag minns att jag tänkte "Jag vill dö. Jag orkar inte det här. Kan någon skjuta mig här och nu." När jag hade lugnat mig lite visade hon en bild på hur ett barn med anencefali ser ut, så att vi skulle förstå vad det rörde sig om.
Hon förklarade att det måste bli en abort, en förlossning. Att jag måste döda barnet och sedan föda fram det. Ville vi göra det så fort som möjligt eller ville vi åka hem och fundera? Här tog chocken över. "Ta ut den nu" minns jag att jag sa. Hon ringde upp till avdelningen där det skulle ske och bokade en plats åt mig. De hade en direkt sa hon. Skönt tänkte jag, då är det snart avklarat. Ska vi dit på en gång? Det gick tydligen inte. Jag måste först svälja två tabletter som jag fick en barnmorska "som hjälper till att förbereda livmodern". Det var ingen som sa att det var själva abortpillren jag fick. Det fick jag reda på dagen efter när min man läste om sena aborter på internet. "Sen får du komma tillbaka om två dagar för själva förlossningen".
Här någonstans kan jag tycka att man borde tillkalla någon kurator eller liknande. Allra helst innan jag svalde pillren. Någon som kan hjälpa till med chocken. Med krishanteringen. Någon som kan förklara allt som kommer att hända. Vad det var för piller jag fick, hur förlossningen går till, vad som händer efteråt. Som förklarar att man rekommenderar att man tittar på barnet. Att fantasierna om hur missbildningen ser ut oftast är värre än verkligheten och att det är bra för sorgearbetet att se sitt barn. Vi kanske blev tillfrågade om detta någon gång på förlossningen, jag vet inte, minns inte allt, var ju så chockad. Och som min kurator sa efteråt, man är inte i stånd att be om hjälp i ett sånt läge. Då ska man få hjälp automatiskt.
Något jag är tacksam över är att vi fick se ultraljudsbilderna på vårt barn innan vi åkte hem. Läkaren kom in till oss och visade dem. Visade och förklarade så vi också kunde se att skallbenet saknades. Det var jättejobbigt just då. Nu efteråt tycker jag att det var skönt att få se med egna ögon. Skönt att det var så uppenbart. Så man slapp fundera över om de verkligen såg rätt. Att de inte misstog sig, såg fel. Men det var så tydligt.
Hur jag fick tiden att gå fram till förlossningen vet jag inte. Kommer inte ihåg mycket alls. Det jag minns är att jag dagen efter att jag svalt pillren bara kände fosterrörelser på morgonen sedan inget mer. Jag frågade min man om han trodde att barnet var dött nu. Då nickade han och berättade att han precis läst att det var abortpiller jag fick på sjukhuset. Bröt ihop och grät, sedan minns jag inte mer.
Jag är så ledsen att jag inte sa hejdå till magen. Sa hejdå till mitt barn medan det levde. Att jag inte uppskattade de sista fosterrörelserna. Nej, då tyckte jag bara att det var obehagligt. Ville bara glömma allt som hade med graviditeten att göra. Ångrar det så...
Två dagar efter ultraljudsundersökningen var det så dags för förlossning. Dagen då det skulle ta slut. Jag var nog rätt så apatisk. Instängd i någon sorts skyddande bubbla. Oförmögen att riktigt ta in vad som skulle hända. Grät ingenting när vi åkte in till sjukhuset. Tröstade istället min man som bröt ihop i gråt när vi kom upp till avdelningen.
Vi blev visade till ett rum med en ensam säng i bortre hörnet. Det var alltså här det skulle ske. Det var här allt skulle sluta.
Min man fick fram att han absolut inte ville se någonting. ”Inte jag heller” sa jag snabbt. Ingen ifrågasatte tyvärr detta, varken då eller senare.
Här någonstans började jag inse vad som höll på att hända. Skräcken kom krypande. Nej, jag vill inte göra det här, samtidigt som jag ville få det överstökat så jag kunde "glömma och gå vidare". En jättekonstig känsla; jag vill, men jag vill inte.
En sköterska kom in till oss på rummet efter med sjukhuskläder till mig så jag kunde byta om och krypa ner i sängen. Hon frågade om vi ville prata med någon kurator och tack och lov jag lyckades nicka. Hon sa att hon skulle ringa efter någon. Hon berättade sedan kortfattat vad som skulle hända under dagen. Jag skulle först få tabletter vaginalt som skulle sätta igång värkarbetet. Sedan skulle jag svälja nya tabletter var tredje timma tills allt var klart. Det kunde ta allt från 6 timmar till ett dygn. Jag skulle absolut inte behöva ha ont. Det var bara att säga till så skulle jag få smärtlindring. Det tyckte jag lät jätteskönt. Det sista man vill är väl att behöva ha ont för att genomgå något man absolut inte vill. När hon var klar undrade hon om vi var redo att sätta igång. Nej, fick jag fram innan jag bröt ihop och grät. När jag hade lugnat mig lite kändes det inte som att det var någon idé att dra ut på det längre. Det måste ju ske.
Nu hade jag riktig ångest. Var livrädd. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva känna sådan rädsla.
Sköterskan gick iväg för att hämta tabletterna. När hon kom tillbaka berättade hon att kuratorn var upptagen hela dagen men skulle ringa oss dagen efter. Fick några vanliga värktabletter att "grunda med" sedan var det bara att trycka på larmet när jag började få ont.
Sen följde timmar av smärta, morfinsprutor som knappt fungerade, skräck och hyperventilering. Låg ihopkrupen i fosterställning och höll krampaktigt i min mans armar hela tiden.
Efter ca 6 timmars lidande upplevde jag det otäckaste jag varit med om. Något började tränga ner. Skrek rakt ut, halvt av skräck, halvt av smärta. Fick fram ”Nu kommer den!” Min man slängde sig över larmet. Själv låg jag bara och skrek, rakt ut. Vågade inte röra mig ur fläcken. Låg blickstilla i min fosterställning tills personalen kom inspringandes.
De rullade över mig på rygg täckte för benen med täcket och drog av mig trosorna. Inget barn där inte. Det hade inte kommit hela vägen ut utan stannat någonstans på vägen ner. Och där låg det. De försökte hjälpa mig att krysta, men ingenting hände. Kände ingenting längre, hade inga värkar att krysta mot och jag kände inte heller barnet där det låg. De ville att jag skulle sätta mig på en toalett och försöka krysta där. Men jag vägrade. Vägrade lämna sängen. Den hade blivit min trygga plats. Tvärvägrade att resa mig. Ville dessutom inte höra mitt barn landa i en skål under mig. Nej, aldrig!
Efter en liten stunds överläggande kom de fram till att jag kunde prova att ställa mig på knä i sängen och krysta, låta tyngdlagen hjälpa till. Det gick jag med på. Fick vara kvar i min säng. Efter en stunds krystande kom den tillslut. Hörde dunsen mot lakanet. Någon klippte av navelsträngen och de gick iväg med barnet.
Kommer ihåg att jag tyckte att det var så skönt att det äntligen var över. Det var klart. Kände mig märkligt lugn och avslappnad. Det var väl någon av hjärnans skyddsmekanismer som slagit igång. Var helt avtrubbad. Tycket bara att det var skönt att det var klart så jag kunde få åka hem. De släppte hem mig lite senare på natten. De ville helst att jag skulle stanna över natten, men det jag absolut inte. Det fanns ju ingen säng till min man och själv tänkte jag absolut inte vara. Så vi fick åka hem.
När vi åkte hem på natten var jag rejält borta. Förmodligen aningen hög på morfin och fortfarande rätt dåsig efter narkosen vid skrapningen. Dessutom helt slut mentalt och avtrubbad. Ville bara sova. Slocknade så fort jag lade huvudet på kudden.
Sov som en stock hela natten. Väcktes på morgonen av mobiltelefonen. Det var kuratorn som ringde. Hon hade en tid redan samma dag som vi kunde ta. Så blev det.
Jag var fortfarande riktigt borta när jag vaknade. I en egen liten värld. En skyddad liten bubbla helt utan känslor. Kanske sviterna efter narkosen som fortfarande satt i, eller så var jag helt enkelt bara totalt slut mentalt.
När jag klädde på mig för att åka in till kuratorn fick jag syn på min mage för första gången. Min navel, som under graviditeten varit väldigt grund, var åter djup. Och magen, min fina älskade mage, var borta. Började gråta. Grät tills jag inte kunde andas. Tack och lov att min man var där. Han lyckades tillslut lugna mig så jag fick luft igen. När gråtattacken var över försvann jag in i min lilla bubbla igen. Var lättare där inne, där inga känslor fanns.
Sa nog inte så mycket hos kuratorn den gången. Hade tryggt och skönt i min känslolösa bubbla. Svarade nog mest på direkta frågor. Tror det var mest min man och hon som pratade. Det enda jag egentligen kommer ihåg är att hon frågade om vi visste vad som händer med barnet efter förlossningen. Hade inte ens tänkt på det. Någon ur personalen vid förlossningen frågade oss om vi hade några speciellt önskemål om begravning. Eftersom vi inte ens ville se barnet efteråt ville vi inte heller ha någon egen begravning. Ville inte ta in det som hänt. Ville bara åka hem och glömma alltihop. Men när kuratorn frågade blev jag alldeles kall. Tänk om de slängs i en soptunna med bortopererade kroppsdelar och diverse annat avfall?! En helt befängd tanke så här efteråt, men det var det som for genom huvudet innan jag fick höra svaret. Att de har en uppgörelse med krematoriet på kyrkogården.
Känner mig fortfarande OK med beslutet att inte ordna med egen begravning. Kremering och minneslund känns bra. Däremot ångrar jag något fruktansvärt att vi inte tittade på barnet. Eller åtminstone frågade om det var en flicka eller pojke.
Är så ledsen över att ingen ifrågasatte vårt beslut. Ett beslut som var taget i chock, i ett känslomässigt trauma. Man tar inga bra beslut då, och det kan jag tycka att personalen på sjukhuset ska veta. Jag kan ju inte ha varit den första chockade patienten. De ville säkert bara väl, men det blev så fel. När jag ångrade mig var det ju för sent.
Länge trodde vi att vi skulle få ett besked om könet när obduktionen var klar. Det visade sig efter ca tre månaders väntan att det inte gjordes någon obduktion. Någonstans har det blivit något missförstånd. I min journal såg det ut som att en remiss för obduktion skickades, men när kuratorn pratade med läkaren som hade "ansvaret" för min förlossning sa hon att det aldrig gjordes eftersom diagnosen redan var fastställd. "Dödsorsaken" var klar. Efter det väntade vi ungefär två veckor på att få svar från personalen som var med vid förlossningen, om de mindes något. Tyvärr gjorde ingen det…
Så vårt barn, vår ängel, blev ingen "han" eller "hon". Det blev "den".
♥ "Smulan" ♥
Så. Där har ni den. Min Historia.
Jag har med hjälp av vänner, familj och min kurator tagit mig en bra bit på väg i mitt sorgearbete. Men det är fortfarande oerhört tungt ibland. Och riktigt lycklig blir jag nog inte förrän den dag vi lämnar sjukhuset med ett levande barn i famnen.
Det har nu gått mer än ett halvår sedan vi tvingades avbryta vår graviditet. Dock går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt. På vår lilla ängel. Det är många tankar som fortfarande snurrar. Framförallt om förlossningen. Att vi inte ville titta på honom/henne då. Att vi inte ens ville veta könet. Att jag ångrade mig för sent. Gråter mycket och ofta över det.
Jag har grubblat mycket på varför ingen på sjukhuset ifrågasatte vårt beslut. Har läst mycket om andra föräldrar i vår situation. Många regerade precis som vi. Vill inte se. Vågar inte titta. Rädd för missbildningen. Rädd för att överhuvudtaget se sitt döda barn. Men där har personalen pratat med dem. Förklarat att det inte är så otäckt som man tror. Att det är något man rekommenderar. Att det är en viktig del i sorgearbetet.
Önskar att någon åtminstone skrivit ner någonstans vad det var för kön på barnet. Så vi kunde ha fått veta om vi fick en son eller en dotter.
Känner att jag så gärna skulle vilja ha något från vårt barn. Ett hand- eller fotavtryck. Kanske ett foto. Inte bara ultraljudsbilden från dagen då mitt liv rasade. Den är det enda jag har. En kopia av ett ultraljudsfoto. Kopierat på ett vanligt A4-papper.
Grubblade även länge på min roll efter förlossningen. Vad var jag? När blir man egentligen mamma? Jag har varit gravid och fött ett barn, men har ju inget barn, har inte ens sett mitt barn. Har läst om andra som fått föda fram sitt döda barn. De har av personalen på sjukhuset blivit kallade för föräldrar efteråt. Det blev aldrig vi. Ingen kallade oss någonsin för föräldrar efter förlossningen. Man tog hand om det medicinska och sedan skickades vi hem. Man tog våra chockade beslut som ”sanning” och ifrågasatte aldrig någonting. Känns nästan som att vår förlossning sågs som en frivillig abort. Inte att vi faktiskt förlorade ett efterlängtat och älskat barn. Kanske är det veckorna som styr? Vad vet jag? Vårt barn var ju inte ett barn i juridisk mening. Bara ett foster. Kanske är skillnad när man föder efter vecka 22. Men för mig, för oss, är det precis lika illa. Fyra veckor tidigare gör inte sorgen och saknaden mindre. För oss var det redan ett barn. Vårt barn. Att vi nu var änglaföräldrar fick vi själva komma fram till långt senare.
Undrar så varför jag inte fick någon hjälp. Varför vi inte fick prata med kuratorn förrän dagen efter förlossningen. När det var för sent. Kanske blev jag tillfrågad om jag ville prata med någon när vi fått beskedet om att vårt barn måste dö. Vet inte. Kommer inte ihåg. Var i chock. Inte förmögen att be om hjälp. Var inte ens förmögen att svara på de enklaste ja och nej-frågor. Hade fullt upp med att bara överleva. Andas.
Tycker att kuratorshjälp ska vara obligatoriskt innan en sen abort. Speciellt när den inte är frivillig. Det ska tillhandahållas med automatik när man precis fått veta att ens barn måste dö, inte bara erbjudas. Hade jag fått prata med henne innan kanske jag hade reagerat annorlunda. Då kanske jag hade vågat se mitt barn. Hålla om det. Krama det. Känna mig som mamma. Säga farväl…
I v 17+3 åkte jag och min man upp till gyn-avdelningen på sjukhuset för att kolla uppe en mindre blödning som jag hade fått. Vi träffade en kvinnlig gynekolog som förklarade att hon först skulle göra en undersökning och sedan ett ultraljud. Vid undersökningen hittade hon en polyp som såg ut att ha varit orsaken till blödningen. Allt annat såg bra ut.
Hon rullade sedan fram ultraljudsapparaten och började sedan dra ultraljudsgrejen över magen, kors och tvärs, länge och väl, utan att säga något. Blev mer och mer rädd vartefter minuterarna gick. Tillslut kom hon på att hon kanske borde säga något. Hon riktade om skärmen så vi kunde se. Därefter visade hon en liten pulserande fläck på skärmen och sa "Här ser ni hjärtat som pickar". Den levde! Vårt barn hade inte dött, som jag varit så nervös för. Hon fortsatte sedan med att förklara att hon inte kunde mäta barnets huvud, hon fick ingen bra bild. Hon kollade ett tag till men sa tillslut att hon ville skicka upp oss till förlossningen istället. Att de skulle mäta huvudet där, "där de har större vana att göra såna här saker."
Vi fick gå ut i väntrummet medan hon ringde och ordnade med en tid. När hon kom ut till oss sa hon att hon hade fixat en tid redan idag. "De har egentligen inte tid, men de skulle klämma in er i alla fall. Var där om två timmar."
Jag var så lycklig över det lilla pickande hjärtat på skärmen att jag inte blev orolig över att vi fick en tid så "akut" bara för att mäta barnets huvud, jag hade ju ett rutinultraljud inbokat senare i veckan. Min man däremot blev direkt misstänksam och frågade henne om det var något som var fel. "Jag ser inte tillräckligt för att kunna svara på det, men hjärtat pickar" fick vi till svar. Jag var jättenöjd med det. De hade väl bara sämre ultraljudsapparat på gyn tyckte jag. Snart får vi komma upp på förlossningen, där man gör den riktiga rutinultraljudsundersökningen, och så mäter de huvudet där.
Tillbaka på sjukhuset ett par timmar senare, den här gången på förlossningen, blev vi emottagna av en läkare. Även här borde jag väl ha misstänkt något, en läkare, inte en barnmorska, skulle göra undersökningen. Efter någon sekund bara hade hon lokaliserat barnet. Den här ultraljudsapparaten var av mycket bättre kvalitet. Nu kunde vi klart och tydligt se ryggrad, armar, ben, näsa och mun. Även hon visade oss det pickande lilla hjärtat.
Bebisen sprallade plötsligt till och viftade livligt med både armar och ben. Vi skrattade till och min man utbrast "Oj! vad den rör sig!" Då vänder hon sig mot oss och säger de hemskaste orden jag någonsin hört "Men det ser inte riktigt bra ut". Det var som att få en knytnäve rätt i magen. Jag fick inte luft. Jag satte händerna för ansiktet och kved "Nej..."
"Det är huvudet..." fortsatte hon "det ser inte riktigt normalt ut." Här hann jag tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske var en lättare missbildning, något man kunde fixa. Men nej. Hon berättade att vårt barn hade en väldigt ovanlig men känd missbildning, en form av ryggmärgsbråck, som kallas anencefali. "Det här är förstås ingenting man kan leva med, det här är en dödlig missbildning." Efter det minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag slängde mig i min mans armar och grät så jag skakade. Jag minns att jag tänkte "Jag vill dö. Jag orkar inte det här. Kan någon skjuta mig här och nu." När jag hade lugnat mig lite visade hon en bild på hur ett barn med anencefali ser ut, så att vi skulle förstå vad det rörde sig om.
Hon förklarade att det måste bli en abort, en förlossning. Att jag måste döda barnet och sedan föda fram det. Ville vi göra det så fort som möjligt eller ville vi åka hem och fundera? Här tog chocken över. "Ta ut den nu" minns jag att jag sa. Hon ringde upp till avdelningen där det skulle ske och bokade en plats åt mig. De hade en direkt sa hon. Skönt tänkte jag, då är det snart avklarat. Ska vi dit på en gång? Det gick tydligen inte. Jag måste först svälja två tabletter som jag fick en barnmorska "som hjälper till att förbereda livmodern". Det var ingen som sa att det var själva abortpillren jag fick. Det fick jag reda på dagen efter när min man läste om sena aborter på internet. "Sen får du komma tillbaka om två dagar för själva förlossningen".
Här någonstans kan jag tycka att man borde tillkalla någon kurator eller liknande. Allra helst innan jag svalde pillren. Någon som kan hjälpa till med chocken. Med krishanteringen. Någon som kan förklara allt som kommer att hända. Vad det var för piller jag fick, hur förlossningen går till, vad som händer efteråt. Som förklarar att man rekommenderar att man tittar på barnet. Att fantasierna om hur missbildningen ser ut oftast är värre än verkligheten och att det är bra för sorgearbetet att se sitt barn. Vi kanske blev tillfrågade om detta någon gång på förlossningen, jag vet inte, minns inte allt, var ju så chockad. Och som min kurator sa efteråt, man är inte i stånd att be om hjälp i ett sånt läge. Då ska man få hjälp automatiskt.
Något jag är tacksam över är att vi fick se ultraljudsbilderna på vårt barn innan vi åkte hem. Läkaren kom in till oss och visade dem. Visade och förklarade så vi också kunde se att skallbenet saknades. Det var jättejobbigt just då. Nu efteråt tycker jag att det var skönt att få se med egna ögon. Skönt att det var så uppenbart. Så man slapp fundera över om de verkligen såg rätt. Att de inte misstog sig, såg fel. Men det var så tydligt.
Hur jag fick tiden att gå fram till förlossningen vet jag inte. Kommer inte ihåg mycket alls. Det jag minns är att jag dagen efter att jag svalt pillren bara kände fosterrörelser på morgonen sedan inget mer. Jag frågade min man om han trodde att barnet var dött nu. Då nickade han och berättade att han precis läst att det var abortpiller jag fick på sjukhuset. Bröt ihop och grät, sedan minns jag inte mer.
Jag är så ledsen att jag inte sa hejdå till magen. Sa hejdå till mitt barn medan det levde. Att jag inte uppskattade de sista fosterrörelserna. Nej, då tyckte jag bara att det var obehagligt. Ville bara glömma allt som hade med graviditeten att göra. Ångrar det så...
Två dagar efter ultraljudsundersökningen var det så dags för förlossning. Dagen då det skulle ta slut. Jag var nog rätt så apatisk. Instängd i någon sorts skyddande bubbla. Oförmögen att riktigt ta in vad som skulle hända. Grät ingenting när vi åkte in till sjukhuset. Tröstade istället min man som bröt ihop i gråt när vi kom upp till avdelningen.
Vi blev visade till ett rum med en ensam säng i bortre hörnet. Det var alltså här det skulle ske. Det var här allt skulle sluta.
Min man fick fram att han absolut inte ville se någonting. ”Inte jag heller” sa jag snabbt. Ingen ifrågasatte tyvärr detta, varken då eller senare.
Här någonstans började jag inse vad som höll på att hända. Skräcken kom krypande. Nej, jag vill inte göra det här, samtidigt som jag ville få det överstökat så jag kunde "glömma och gå vidare". En jättekonstig känsla; jag vill, men jag vill inte.
En sköterska kom in till oss på rummet efter med sjukhuskläder till mig så jag kunde byta om och krypa ner i sängen. Hon frågade om vi ville prata med någon kurator och tack och lov jag lyckades nicka. Hon sa att hon skulle ringa efter någon. Hon berättade sedan kortfattat vad som skulle hända under dagen. Jag skulle först få tabletter vaginalt som skulle sätta igång värkarbetet. Sedan skulle jag svälja nya tabletter var tredje timma tills allt var klart. Det kunde ta allt från 6 timmar till ett dygn. Jag skulle absolut inte behöva ha ont. Det var bara att säga till så skulle jag få smärtlindring. Det tyckte jag lät jätteskönt. Det sista man vill är väl att behöva ha ont för att genomgå något man absolut inte vill. När hon var klar undrade hon om vi var redo att sätta igång. Nej, fick jag fram innan jag bröt ihop och grät. När jag hade lugnat mig lite kändes det inte som att det var någon idé att dra ut på det längre. Det måste ju ske.
Nu hade jag riktig ångest. Var livrädd. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva känna sådan rädsla.
Sköterskan gick iväg för att hämta tabletterna. När hon kom tillbaka berättade hon att kuratorn var upptagen hela dagen men skulle ringa oss dagen efter. Fick några vanliga värktabletter att "grunda med" sedan var det bara att trycka på larmet när jag började få ont.
Sen följde timmar av smärta, morfinsprutor som knappt fungerade, skräck och hyperventilering. Låg ihopkrupen i fosterställning och höll krampaktigt i min mans armar hela tiden.
Efter ca 6 timmars lidande upplevde jag det otäckaste jag varit med om. Något började tränga ner. Skrek rakt ut, halvt av skräck, halvt av smärta. Fick fram ”Nu kommer den!” Min man slängde sig över larmet. Själv låg jag bara och skrek, rakt ut. Vågade inte röra mig ur fläcken. Låg blickstilla i min fosterställning tills personalen kom inspringandes.
De rullade över mig på rygg täckte för benen med täcket och drog av mig trosorna. Inget barn där inte. Det hade inte kommit hela vägen ut utan stannat någonstans på vägen ner. Och där låg det. De försökte hjälpa mig att krysta, men ingenting hände. Kände ingenting längre, hade inga värkar att krysta mot och jag kände inte heller barnet där det låg. De ville att jag skulle sätta mig på en toalett och försöka krysta där. Men jag vägrade. Vägrade lämna sängen. Den hade blivit min trygga plats. Tvärvägrade att resa mig. Ville dessutom inte höra mitt barn landa i en skål under mig. Nej, aldrig!
Efter en liten stunds överläggande kom de fram till att jag kunde prova att ställa mig på knä i sängen och krysta, låta tyngdlagen hjälpa till. Det gick jag med på. Fick vara kvar i min säng. Efter en stunds krystande kom den tillslut. Hörde dunsen mot lakanet. Någon klippte av navelsträngen och de gick iväg med barnet.
Kommer ihåg att jag tyckte att det var så skönt att det äntligen var över. Det var klart. Kände mig märkligt lugn och avslappnad. Det var väl någon av hjärnans skyddsmekanismer som slagit igång. Var helt avtrubbad. Tycket bara att det var skönt att det var klart så jag kunde få åka hem. De släppte hem mig lite senare på natten. De ville helst att jag skulle stanna över natten, men det jag absolut inte. Det fanns ju ingen säng till min man och själv tänkte jag absolut inte vara. Så vi fick åka hem.
När vi åkte hem på natten var jag rejält borta. Förmodligen aningen hög på morfin och fortfarande rätt dåsig efter narkosen vid skrapningen. Dessutom helt slut mentalt och avtrubbad. Ville bara sova. Slocknade så fort jag lade huvudet på kudden.
Sov som en stock hela natten. Väcktes på morgonen av mobiltelefonen. Det var kuratorn som ringde. Hon hade en tid redan samma dag som vi kunde ta. Så blev det.
Jag var fortfarande riktigt borta när jag vaknade. I en egen liten värld. En skyddad liten bubbla helt utan känslor. Kanske sviterna efter narkosen som fortfarande satt i, eller så var jag helt enkelt bara totalt slut mentalt.
När jag klädde på mig för att åka in till kuratorn fick jag syn på min mage för första gången. Min navel, som under graviditeten varit väldigt grund, var åter djup. Och magen, min fina älskade mage, var borta. Började gråta. Grät tills jag inte kunde andas. Tack och lov att min man var där. Han lyckades tillslut lugna mig så jag fick luft igen. När gråtattacken var över försvann jag in i min lilla bubbla igen. Var lättare där inne, där inga känslor fanns.
Sa nog inte så mycket hos kuratorn den gången. Hade tryggt och skönt i min känslolösa bubbla. Svarade nog mest på direkta frågor. Tror det var mest min man och hon som pratade. Det enda jag egentligen kommer ihåg är att hon frågade om vi visste vad som händer med barnet efter förlossningen. Hade inte ens tänkt på det. Någon ur personalen vid förlossningen frågade oss om vi hade några speciellt önskemål om begravning. Eftersom vi inte ens ville se barnet efteråt ville vi inte heller ha någon egen begravning. Ville inte ta in det som hänt. Ville bara åka hem och glömma alltihop. Men när kuratorn frågade blev jag alldeles kall. Tänk om de slängs i en soptunna med bortopererade kroppsdelar och diverse annat avfall?! En helt befängd tanke så här efteråt, men det var det som for genom huvudet innan jag fick höra svaret. Att de har en uppgörelse med krematoriet på kyrkogården.
Känner mig fortfarande OK med beslutet att inte ordna med egen begravning. Kremering och minneslund känns bra. Däremot ångrar jag något fruktansvärt att vi inte tittade på barnet. Eller åtminstone frågade om det var en flicka eller pojke.
Är så ledsen över att ingen ifrågasatte vårt beslut. Ett beslut som var taget i chock, i ett känslomässigt trauma. Man tar inga bra beslut då, och det kan jag tycka att personalen på sjukhuset ska veta. Jag kan ju inte ha varit den första chockade patienten. De ville säkert bara väl, men det blev så fel. När jag ångrade mig var det ju för sent.
Länge trodde vi att vi skulle få ett besked om könet när obduktionen var klar. Det visade sig efter ca tre månaders väntan att det inte gjordes någon obduktion. Någonstans har det blivit något missförstånd. I min journal såg det ut som att en remiss för obduktion skickades, men när kuratorn pratade med läkaren som hade "ansvaret" för min förlossning sa hon att det aldrig gjordes eftersom diagnosen redan var fastställd. "Dödsorsaken" var klar. Efter det väntade vi ungefär två veckor på att få svar från personalen som var med vid förlossningen, om de mindes något. Tyvärr gjorde ingen det…
Så vårt barn, vår ängel, blev ingen "han" eller "hon". Det blev "den".
♥ "Smulan" ♥
Så. Där har ni den. Min Historia.
Jag har med hjälp av vänner, familj och min kurator tagit mig en bra bit på väg i mitt sorgearbete. Men det är fortfarande oerhört tungt ibland. Och riktigt lycklig blir jag nog inte förrän den dag vi lämnar sjukhuset med ett levande barn i famnen.
Sällskap
Var med om något spännande/läskigt/fascinerande igår. Satt och fikade hemma hos min ridtränade när hon helt plötsligt säger "Måste bara berätta att du har sällskap just nu"
Va?!
"Du har ett ljussken som cirkulerar snett ovanför ditt huvud. Ungefär som en gloria. Det har varit där två gånger nu"
Hon är lite medial eller vad man ska säga. Kan se och höra saker.
Vet inte riktigt vad jag ska tro.
Men jag hoppas att det var Smulan som hälsade på...
Va?!
"Du har ett ljussken som cirkulerar snett ovanför ditt huvud. Ungefär som en gloria. Det har varit där två gånger nu"
Hon är lite medial eller vad man ska säga. Kan se och höra saker.
Vet inte riktigt vad jag ska tro.
Men jag hoppas att det var Smulan som hälsade på...
fredag 7 maj 2010
torsdag 6 maj 2010
Mental krasch
Kraschade idag. Var rätt länge sen jag grät så mycket som jag gjorde idag.
Började med att jag la mig i massagestolen på jobbet innan jag skulle åka hem. Så fort jag slappnade av kom tårarna. Stortjöt i bilen påväg hem. Grät för att vi förlorade Smulan. Grät för att jag saknar Smulan. Grät för allt vi skulle haft en liten bebis nu om livet inte var så jävligt. Grät för att jag aldrig tittade på Smulan efter förlossningen. Grät för att jag inte sa farväl. Grät för att vi ännu inte lyckats bli gravida igen. Grät för allt elände helt enkelt. Total mental kollaps.
Stannade till vid kyrkogården innan jag åkte hem. Satt i minneslunden i säkert 20minuter och grät. När jag hade gråtit klart satt jag kvar en stund till. Kände solen som värmde, hörde fåglarna som kvittrade och tittade på all grönska och alla blommor. Kändes lite bättre efter det. Minneslunden är en underbart rofylld plats. Även om det är en sorglig plats får jag lite lugn i själen varje gång jag är där.
Åkte hem och kramade Magnus och sa att jag ville ut och cacha lite. Ville tänka på annat och göra något roligt. Blev en runda med 5 loggade cachar. Nyss hemkomna, trötta men nöjda. Nu blir det sängen. Annars finns risken att jag somnar här sittandes framför datorn.
Började med att jag la mig i massagestolen på jobbet innan jag skulle åka hem. Så fort jag slappnade av kom tårarna. Stortjöt i bilen påväg hem. Grät för att vi förlorade Smulan. Grät för att jag saknar Smulan. Grät för allt vi skulle haft en liten bebis nu om livet inte var så jävligt. Grät för att jag aldrig tittade på Smulan efter förlossningen. Grät för att jag inte sa farväl. Grät för att vi ännu inte lyckats bli gravida igen. Grät för allt elände helt enkelt. Total mental kollaps.
Stannade till vid kyrkogården innan jag åkte hem. Satt i minneslunden i säkert 20minuter och grät. När jag hade gråtit klart satt jag kvar en stund till. Kände solen som värmde, hörde fåglarna som kvittrade och tittade på all grönska och alla blommor. Kändes lite bättre efter det. Minneslunden är en underbart rofylld plats. Även om det är en sorglig plats får jag lite lugn i själen varje gång jag är där.
Åkte hem och kramade Magnus och sa att jag ville ut och cacha lite. Ville tänka på annat och göra något roligt. Blev en runda med 5 loggade cachar. Nyss hemkomna, trötta men nöjda. Nu blir det sängen. Annars finns risken att jag somnar här sittandes framför datorn.
onsdag 5 maj 2010
måndag 3 maj 2010
Varför?
Varför måste man städigt och jämt bli påmind om att livet är orättvist? Fick precis ett samtal på mobilen. En kvinna från ett försäkringsbolag. "Jag ringer med anledning av att du precis fått en liten bebis" kvittrade hon glatt... Tack för den...
En postiv sak med samtalet var dock att hon skulle kolla upp om jag kunde få någon ersättning från den mamma-barnförsäkring jag tecknade när jag var gravid. Tror inte att det går då det stog att den bara gäller efter v 26, men hon skulle i alla fall göra ett försök.
Blä för livet ibland!
En postiv sak med samtalet var dock att hon skulle kolla upp om jag kunde få någon ersättning från den mamma-barnförsäkring jag tecknade när jag var gravid. Tror inte att det går då det stog att den bara gäller efter v 26, men hon skulle i alla fall göra ett försök.
Blä för livet ibland!
söndag 2 maj 2010
Slapparsöndag
Idag har jag inte gjort speciellt mycket nyttigt. Mest bara njutit av att vara ledig. Strosade runt lite i tädgården och tittade på all grönska som fullkomligt exploderar upp ur marken. Nu börjar till och med träden skifta i grönt. Blev även en stunds stickning på en stol i solen. Det är härligt med vår!
lördag 1 maj 2010
Lördagsnöje
Nu är vi själva igen. Har haft hela huset fullt med folk och hundar. Roligt men samtidigt jobbigt. Igår blev det grillning och filmtittning, vi orkade aldrig ta oss iväg till någon valborgsbrasa... Idag har vi geocachat. Först en runda med gästerna från Stockholm som tog några av de cacharna som vi redan loggat och nu på kvällen en runda för oss själva. Det blev 4 st loggade cachar för vår del, 7 st för gästerna. Bland annat gjorde vi ett återbesök på "Kick off challange" som vi inte hittade förra gången. Det visade sig att GPSen lurade iväg oss åt fel håll sist (något som tydligen hänt andra geochachare på just det stället). Den här gången gick det dock bättre. GPSen visade oss rätt cachen hittades!
Nu blir det varma mackor med kantarellstuvning, sen lite stickning i soffan
:)
Nu blir det varma mackor med kantarellstuvning, sen lite stickning i soffan
:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)