Ängeln Ronja fick mig att börja tänka på Smulan. Älskade lilla Smulan vars lillasyster nu förgyller vår tillvaro här på jorden. Älskade lilla Smulan som lärde mig om livet. Lärdomar som jag egentligen ville vara utan, men som ändå kommer till nytta då och då.
Älskade lilla Smulan
Visar inlägg med etikett Smulan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Smulan. Visa alla inlägg
onsdag 18 maj 2011
onsdag 4 maj 2011
Efterkontroll
Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Allt var bra med blodtryck, blodvärde, vikt och sånt. Disskuterade lite kring förlossningen också och gick igenom journalen igen. Intressant att läsa alla anteckningar som de gjorde under hela vår vistelse på sjukhuset.
Vi pratade dessutom preventivmedel. Efter som jag har en deffekt på något enzym i blodet tar jag ju inte upp folsyra som jag ska. Detta resulterade ju i att Smulan led av anencefali och därför blev en ängel. Problemet med folsyran kan jag ju lindra genom att äta en dunderdos med folsyra minst fyra veckor innan jag blir gravid. Det innebär ju att jag inte bör bli oplanerat gravid i framtiden, det skulle medföra en så stor risk för någon form av ryggmärgsbråck och i värsta fall anencefali. Alltså måste, eller bör, jag skaffa någon form av preventivmedel. Frågan är bara vilken typ. P-piller eller hormonspiral verkar vara de alternativ som skulle kunna passa mig. Fördelen med p-piller är ju att man kan styra det helt själv, att man kan sluta med dem när som helst. Nackdelen är ju att det känns besvärligt att komma ihåg att ta tabletten varje dag. Då är ju hormonspiralen bättre, den sitter där den sitter och kan så göra i ungefär tre år. Nackdelen med den är att man inte själv bara kan sluta, man måste ju få den bortplockad. Skulle fundera ett tag och höra av mig till barnmorskan igen. Hmm... Har lite att fundera på. Någon som har några tips eller erfarenheter att dela med sig av?
Besöket avslutades med en frivillig gynundersökning. Tänkte först inte göra den. Har lite fobi för sånt. Mina tidigare undersökningar har varit förknippade med smärta och rädsla. Första gången var med Smulan. Då åkte jag in för en blödning som i och för sig visade sig vara ofarlig, men fick istället veta att mitt barn var dödligt missbildat. Nästa gång var vid aborten/förlossningen av Smulan. Även det var ju en hemsk och traumatisk upplevelse där jag var livrädd. Gången efter det var vid Vilmas förlossning. Visserligen var det en bättre upplevelse än de tidigare, den gången var ju inget fel. Men samtidigt var det ju mellan smärtsamma värkar och själva förlossningsupplevelsen var ju inte heller direkt positiv.
Så, efter tre dåliga upplevelser tänkte jag att det kanske kunde vara bra att få göra en undersökning i lugn och ro med en människa som jag kände och litade på. Det visade sig vara en jättebra idé, det gick hur bra som helst. Skönt att ha det avklarat! Och allt såg bra ut där nere också. Skönt att veta.
Vi pratade dessutom preventivmedel. Efter som jag har en deffekt på något enzym i blodet tar jag ju inte upp folsyra som jag ska. Detta resulterade ju i att Smulan led av anencefali och därför blev en ängel. Problemet med folsyran kan jag ju lindra genom att äta en dunderdos med folsyra minst fyra veckor innan jag blir gravid. Det innebär ju att jag inte bör bli oplanerat gravid i framtiden, det skulle medföra en så stor risk för någon form av ryggmärgsbråck och i värsta fall anencefali. Alltså måste, eller bör, jag skaffa någon form av preventivmedel. Frågan är bara vilken typ. P-piller eller hormonspiral verkar vara de alternativ som skulle kunna passa mig. Fördelen med p-piller är ju att man kan styra det helt själv, att man kan sluta med dem när som helst. Nackdelen är ju att det känns besvärligt att komma ihåg att ta tabletten varje dag. Då är ju hormonspiralen bättre, den sitter där den sitter och kan så göra i ungefär tre år. Nackdelen med den är att man inte själv bara kan sluta, man måste ju få den bortplockad. Skulle fundera ett tag och höra av mig till barnmorskan igen. Hmm... Har lite att fundera på. Någon som har några tips eller erfarenheter att dela med sig av?
Besöket avslutades med en frivillig gynundersökning. Tänkte först inte göra den. Har lite fobi för sånt. Mina tidigare undersökningar har varit förknippade med smärta och rädsla. Första gången var med Smulan. Då åkte jag in för en blödning som i och för sig visade sig vara ofarlig, men fick istället veta att mitt barn var dödligt missbildat. Nästa gång var vid aborten/förlossningen av Smulan. Även det var ju en hemsk och traumatisk upplevelse där jag var livrädd. Gången efter det var vid Vilmas förlossning. Visserligen var det en bättre upplevelse än de tidigare, den gången var ju inget fel. Men samtidigt var det ju mellan smärtsamma värkar och själva förlossningsupplevelsen var ju inte heller direkt positiv.
Så, efter tre dåliga upplevelser tänkte jag att det kanske kunde vara bra att få göra en undersökning i lugn och ro med en människa som jag kände och litade på. Det visade sig vara en jättebra idé, det gick hur bra som helst. Skönt att ha det avklarat! Och allt såg bra ut där nere också. Skönt att veta.
söndag 24 april 2011
Kyrkogården
Published with Blogger-droid v1.6.8
söndag 26 december 2010
Julen
Då var julen snart slut för den här gången. Den har varit bra, men jobbig. Hade det inte varit för graviditeten hade det väl inte varit så farligt men nu börjar jag verkligen känna mig höggravid.
Dagen före julafton var absolut värst. Att julhandla med en kanonkula på magen var verkligen ingen höjdare. Ont i fötterna, ont i ryggen, varmt och svettigt och massor med sammandragningar. Hade dessutom jätteproblem med att hitta det jag skulle, allt var slut! Att sedan behöva trängas med resten av stans befolkning gjorde inte saken bättre. Höll ut ett par timmar, sen ringde jag efter Magnus som fick komma och hämta mig. Var så frustrerad över att inte ha hittat allt jag skulle och så slutkörd att började tjura så fort jag satte mig i bilen. Åkte hem och vilade en stund för att lite senare på kvällen åka hem till mamma och pappa för att fira "lilla julafton" med dem, mormor och min syster med sambo. Det var jättemysigt. Skönt med en bra avslutning på en annars rätt hemsk dag.
Julafton var en rätt så lung dag, men jag var fortfarande helt slut efter julhandlingen dagen innan. Vi började i alla fall här hemma, bara jag och Magnus, med julklappsöppning och mysig julfrukost med risgrynsgröt och skinksmörgås. Strax efter lunch åkte vi till minneslunden för att tända ljus och säga god jul till Smulan. Efter det var det dags för julfirande med släkten på mammas sida ute hos kusinerna i Näshulta.
Till och med Loppan verkar ha haft ett par jobbiga dagar, var väldigt lugnt inne i magen både 23:e och 24:e.
På juldagen var vi hemma hos mamma och pappa igen, men den här gången med min faster, farbror och kusiner. Loppan piggade på sig igen och levde rövare hela dagen.
Idag, annandagen, skulle vi egentligen ha träffat farmor och farfar men det fanns helt enkelt ingen ork till det. Orkar inte ens hälften så mycket som jag vanligtvis gör. Måste dessutom förbereda inför imorgon. Då kommer Magnus pappa med sin särbo samt Magnus syster och hela hennes familj hit. Ska försöka förbereda maten redan ikväll för att underlätta lite imorgon.
Är verligen glad att jag tog ledigt hela kommande veckan, hade aldrig orkat jobba nu, inte en chans! Behöver verkligen några dagars ledighet för att komma ifatt med orken igen.
Är dock nöjd med julen, har varit både mysigt och trevligt. Bara aningen jobbigt...
Dagen före julafton var absolut värst. Att julhandla med en kanonkula på magen var verkligen ingen höjdare. Ont i fötterna, ont i ryggen, varmt och svettigt och massor med sammandragningar. Hade dessutom jätteproblem med att hitta det jag skulle, allt var slut! Att sedan behöva trängas med resten av stans befolkning gjorde inte saken bättre. Höll ut ett par timmar, sen ringde jag efter Magnus som fick komma och hämta mig. Var så frustrerad över att inte ha hittat allt jag skulle och så slutkörd att började tjura så fort jag satte mig i bilen. Åkte hem och vilade en stund för att lite senare på kvällen åka hem till mamma och pappa för att fira "lilla julafton" med dem, mormor och min syster med sambo. Det var jättemysigt. Skönt med en bra avslutning på en annars rätt hemsk dag.
Julafton var en rätt så lung dag, men jag var fortfarande helt slut efter julhandlingen dagen innan. Vi började i alla fall här hemma, bara jag och Magnus, med julklappsöppning och mysig julfrukost med risgrynsgröt och skinksmörgås. Strax efter lunch åkte vi till minneslunden för att tända ljus och säga god jul till Smulan. Efter det var det dags för julfirande med släkten på mammas sida ute hos kusinerna i Näshulta.
Till och med Loppan verkar ha haft ett par jobbiga dagar, var väldigt lugnt inne i magen både 23:e och 24:e.
På juldagen var vi hemma hos mamma och pappa igen, men den här gången med min faster, farbror och kusiner. Loppan piggade på sig igen och levde rövare hela dagen.
Idag, annandagen, skulle vi egentligen ha träffat farmor och farfar men det fanns helt enkelt ingen ork till det. Orkar inte ens hälften så mycket som jag vanligtvis gör. Måste dessutom förbereda inför imorgon. Då kommer Magnus pappa med sin särbo samt Magnus syster och hela hennes familj hit. Ska försöka förbereda maten redan ikväll för att underlätta lite imorgon.
Är verligen glad att jag tog ledigt hela kommande veckan, hade aldrig orkat jobba nu, inte en chans! Behöver verkligen några dagars ledighet för att komma ifatt med orken igen.
Är dock nöjd med julen, har varit både mysigt och trevligt. Bara aningen jobbigt...
onsdag 22 december 2010
Första julklappen
Loppan och Smulan har fått sin första julklapp. Ett underbart lapptäcke gjort av världens bästa Annica. Det är gjort till Loppan, men även till minne av Smulan. Tack snälla underbara du!
fredag 10 december 2010
Föräldragrupp, andra träffen
I onsdags var det dags för den andra träffen med föräldragruppen. Den här gången fokuserade vi på smärtlindring under förlossningen. Känns bra att veta lite mer om vad man kan välja på och vilka för- och nackdelar de olika alternativen har. Dessutom fick männen öva lite på olika massage- och avslappningsmetoder som de kan hjälpa oss med under värkarna. Vi avslutade sen med att öva avslappning och djupandning. Nu känns det ännu lite mer verkligt och samtidigt känner jag mig lite lugnare, nu vet jag hur jag vill ha det under förlossningen. Visserligen är jag väl medveten om att det aldrig blir som man tänkt sig, men det känns ändå skönt att ha en plan att utgå ifrån.
En annan sak som var väldigt skönt med den här träffen var att vi tjejer fick prata förlossning för oss själva i en halvtimme. Två av tjejerna är andragångsföderskor så de kunde dela med sig av sina erfarenheter och vi andra kunde ställa lite "dumma frågor". Fick också tillfälle att berätta om Smulan och berätta om förlossningen/aborten som vi gjorde på gynavdelningen. Det kändes jätteskönt att få berätta för alla om det och få deras råd om nästa förlossning. Som en tjej sa, nästa gång blir det ju en annan smärta, en positiv smärta, man får någonting underbart när man tagit sig igenom den. Är så glad att det finns såna här föräldragrupper. Det hjälper i alla fall mig otroligt mycket!
En annan sak som var väldigt skönt med den här träffen var att vi tjejer fick prata förlossning för oss själva i en halvtimme. Två av tjejerna är andragångsföderskor så de kunde dela med sig av sina erfarenheter och vi andra kunde ställa lite "dumma frågor". Fick också tillfälle att berätta om Smulan och berätta om förlossningen/aborten som vi gjorde på gynavdelningen. Det kändes jätteskönt att få berätta för alla om det och få deras råd om nästa förlossning. Som en tjej sa, nästa gång blir det ju en annan smärta, en positiv smärta, man får någonting underbart när man tagit sig igenom den. Är så glad att det finns såna här föräldragrupper. Det hjälper i alla fall mig otroligt mycket!
lördag 6 november 2010
99 dagar
Nu är det bara 99 dagar kvar tills Loppan ska vara "färdigbakad". Längtar enormt! Önskar att tiden kunde gå lite fortare. Men bara lite. Det är fortfarande en hel del som ska förberedas innan vi är redo. Om man nu någonsin kan bli helt redo för vad som komma skall. Men längtar gör jag som sagt. Massor.
Idag var vi på kyrkogården och tände ljus för Smulan. Det var otroligt vackert med alla ljus i skymningen. Är så tacksam för det nya lilla livet i magen. Det gör sorgen lite lättare att bära.
Just nu känns det som mitt liv består av att äta och sova. Har en enorm aptit och kan utan problem sova 10 timmar per natt. Det är jobbigt att baka bebis!
Oj, klockan är nu snart 23, så här sent har jag inte varit vaken på länge. Rekord! Dags att krypa ner i sängen nu...
Idag var vi på kyrkogården och tände ljus för Smulan. Det var otroligt vackert med alla ljus i skymningen. Är så tacksam för det nya lilla livet i magen. Det gör sorgen lite lättare att bära.
Just nu känns det som mitt liv består av att äta och sova. Har en enorm aptit och kan utan problem sova 10 timmar per natt. Det är jobbigt att baka bebis!
Oj, klockan är nu snart 23, så här sent har jag inte varit vaken på länge. Rekord! Dags att krypa ner i sängen nu...
torsdag 7 oktober 2010
1 år
Ett helt år har gått. Ett år av saknad. Idag är det tårtkalas i himlen, men här nere på jorden är det en rätt så tung dag. Blev ett besök på kyrkogården efter jobbet. Tände ljus och lämnade några små presenter. Och grät en hel del tårar förstås...
Published with Blogger-droid v1.6.0
torsdag 9 september 2010
Mental svacka
Just idag är jag inte stark... Hjärnspöken... Svårt att fokusera på jobbet, måste få ur mig tankarna...
17+4 idag. Imorgon v 17+5. I v 17+5 föddes Smulan. I v 17+5 slutar man vara gravid i min värld. Då tar sagan slut. Är livrädd att historien ska upprepa sig. Att något ska gå fel. Att Loppan också blir en ängel. Ultraljudet känns plågsamt långt borta just nu, en hel vecka kvar. Vill bara få veta att allt är som det ska. Vill att någon lugnar mina nerver.
17+4 idag. Imorgon v 17+5. I v 17+5 föddes Smulan. I v 17+5 slutar man vara gravid i min värld. Då tar sagan slut. Är livrädd att historien ska upprepa sig. Att något ska gå fel. Att Loppan också blir en ängel. Ultraljudet känns plågsamt långt borta just nu, en hel vecka kvar. Vill bara få veta att allt är som det ska. Vill att någon lugnar mina nerver.
söndag 5 september 2010
Liten uppdatering
Är dålig på att uppdatera här känner jag... Har väl egentligen inte hänt speciellt mycket senaste tiden. Magen växer, sakta men säkert. Har jag lite tajtare kläder syns den riktigt tydligt. Så pass tydligt att folk nu kommer fram och vill känna. Men den är ändå inte så stor att den inte går att dölja under bylsiga kläder.
Går in i v 18 idag, 17+0. Förra graviditeten slutade ju i v 17+5 så snart är jag "mer gravid" än jag någonsin varit förut. Allting fram hit har jag varit med om förut, men snart är allting nytt. Eller egentligen har inte allting varit likadant. Förra kände jag aldrig någon sammandragning. Det har jag gjort nu, två gånger, båda gångerna har varit på mogonen när jag legat i sängen. Häftig känsla. Som att hela livmodern sugs ihop och blir stenhård några sekunder. Man kan då tydligt känna storleken på den om man läggen handen på magen.
Mindre än två veckor kvar till ultraljudet nu. Längtar enormt. Men är samtidigt skitnervös att de ska hitta något fel. Men det såg ju jättebra ut förra gången så det ska väl inte vara några konstigheter den här gången heller hoppas jag.
Måste bara tillägga att det är jobbigt att bygga bebis. Man orkar ju nästan ingenting. Minsta lilla ansträngning och jag blir helt slut. Frusterande! Men det är väl bara att lyssna på kroppen och vila.
Går in i v 18 idag, 17+0. Förra graviditeten slutade ju i v 17+5 så snart är jag "mer gravid" än jag någonsin varit förut. Allting fram hit har jag varit med om förut, men snart är allting nytt. Eller egentligen har inte allting varit likadant. Förra kände jag aldrig någon sammandragning. Det har jag gjort nu, två gånger, båda gångerna har varit på mogonen när jag legat i sängen. Häftig känsla. Som att hela livmodern sugs ihop och blir stenhård några sekunder. Man kan då tydligt känna storleken på den om man läggen handen på magen.
Mindre än två veckor kvar till ultraljudet nu. Längtar enormt. Men är samtidigt skitnervös att de ska hitta något fel. Men det såg ju jättebra ut förra gången så det ska väl inte vara några konstigheter den här gången heller hoppas jag.
Måste bara tillägga att det är jobbigt att bygga bebis. Man orkar ju nästan ingenting. Minsta lilla ansträngning och jag blir helt slut. Frusterande! Men det är väl bara att lyssna på kroppen och vila.
tisdag 24 augusti 2010
Nervös längtan
Tiden har äntligen börjat gå lite fortare igen. Skönt! Längtar till ultraljudet. 23 dagar kvar. Samtidigt har jag börjat bli lite nervös inför det. Minnena från ultraljudet med Smulan kommer krypande. Är lite mer nervös för graviditeten i allmänhet. Börjar närma sig den graviditetsveckan när vi tvingades göra abort. Smulan föddes i v 17+5, är i 15+2 nu. Känns läskigt. I min värld är man ju inte gravid mer än 18 veckor. Sedan följer månader av sorg och saknad. I min värld blir det inte en bebis av en graviditet, det blir en ängel. Försöker att fokusera på att allt såg jättebra ut med Loppan i somras. För det mesta går det att hålla de hemska tankarna borta och bara njuta. Men jag längtar verkligen tills ultraljudet är avklarat. Så vi vet att allt fortfarande ser bra ut. Hoppas verkligen att allt ser bra ut. Orkar inte en gång till...
måndag 21 juni 2010
Brevet
Fick nyheter ang mitt brev till sjukhuset idag när jag var hos kuratorn. Hon hade lämnat över det till någon ansvarig på de berörda avdelningarna. Den personen hade då frågat om hon fick ha det med på en utbildning för alla barnmorskor som de ska ha i höst. De ville ha med synpunkter och klagomål från patienter som de kunde gå igenom.
Gav så klart klartecken att de fick använda mitt brev. Det hela blev ju lite "större" än vad som var tänkt från början. Men det känns bra. Ju fler som får sig en tankeställare desto bättre! Det är ju då man verkligen kan få till en förändring.
Gav så klart klartecken att de fick använda mitt brev. Det hela blev ju lite "större" än vad som var tänkt från början. Men det känns bra. Ju fler som får sig en tankeställare desto bättre! Det är ju då man verkligen kan få till en förändring.
måndag 31 maj 2010
Vilken dag
Vilken dag! Men tyvärr inte i positiv bemärkelse. Har varit på uruselt humör idag. Bitter, sur, grinig, irriterad, lättretlig och konstant nära till tårar. Vet inte varför. Får ingen rätsida på det. Kanske en massa orsaker. Tankar som snurrar, sorg, stress, ja allt i en salig blandning. Förmodligen är det så. Vi försökte rota lite i det hos kuratorn idag. Men vi kom inte riktigt fram till någon egentlig orsak. Kändes i alla fall bättre efter att ha varit där.
Fick tyvärr inget besked om brevet till sjukhuset som jag hade hoppats på. De hade inte hunnit få det. Först hade kuratorn varit bortrest en vecka, när hon kom tillbaka var de andra borta. När alla var på plats satte det igång en jätteflytt av barnmorske- och gynavdelningen inom sjukhuset, så då var det inte riktigt rätt läge att ta upp det. Hon vill sitta ner med dem och gå igenom brevet tillsammans. Inte bara skicka det till dem. Det är jag faktiskt tacksam över. Att hon är med när de läser det. Så jag väntar ett tag till. Tre veckor närmare bestämt. Den som väntar på något gott... Eller hur var det nu?
Några positiva saker med dagen finns det tack och lov. Den första var en tjej på jobbet som kom fram till mig imorse och frågade hur det gick med mors dag, om jag hade det jobbigt. Det värmde verkligen. Det var ingen annan förutom änglamammor som uppmärksammade mig igår. Ingen som tänkte på jag också är mamma, även om mitt barn inte syns. Blev så glad att hon faktiskt tänkte på mig, att hon brydde sig.
Den andra bra saken var att jag åkte och tröstshoppade blommor och tomatplantor till min trädgård. Det finns få saker som får mig på så bra humör som att shoppa. Kommer nog att bli en "shopoholic" om jag inte slutar deppa snart. Det eller utfattig. Vilket som nu kommer först... ;)
Nu är det dags för sängen. Behöver sova efter en dag som denna.
Fick tyvärr inget besked om brevet till sjukhuset som jag hade hoppats på. De hade inte hunnit få det. Först hade kuratorn varit bortrest en vecka, när hon kom tillbaka var de andra borta. När alla var på plats satte det igång en jätteflytt av barnmorske- och gynavdelningen inom sjukhuset, så då var det inte riktigt rätt läge att ta upp det. Hon vill sitta ner med dem och gå igenom brevet tillsammans. Inte bara skicka det till dem. Det är jag faktiskt tacksam över. Att hon är med när de läser det. Så jag väntar ett tag till. Tre veckor närmare bestämt. Den som väntar på något gott... Eller hur var det nu?
Några positiva saker med dagen finns det tack och lov. Den första var en tjej på jobbet som kom fram till mig imorse och frågade hur det gick med mors dag, om jag hade det jobbigt. Det värmde verkligen. Det var ingen annan förutom änglamammor som uppmärksammade mig igår. Ingen som tänkte på jag också är mamma, även om mitt barn inte syns. Blev så glad att hon faktiskt tänkte på mig, att hon brydde sig.
Den andra bra saken var att jag åkte och tröstshoppade blommor och tomatplantor till min trädgård. Det finns få saker som får mig på så bra humör som att shoppa. Kommer nog att bli en "shopoholic" om jag inte slutar deppa snart. Det eller utfattig. Vilket som nu kommer först... ;)
Nu är det dags för sängen. Behöver sova efter en dag som denna.
söndag 30 maj 2010
Mors dag
Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig att min första Mors dag skulle se ut...
Åkte till minneslunden med liljekonvaljer. Plockar alltid liljekonvaljer till min mamma på Mors dag. Har gjort det varje år så länge jag kan minnas. Hade hoppats och trott att Smulan skulle göra samma sak för mig om några år. Nu blev det ombytta roller istället...
Inte bara depp idag dock. Har träffat mamma, mormor, moster, morbror och kusiner. Vi brukar alltid fira Mors dag tillsammans i mormors lilla sommarstuga. Åt smörgåstårta och fick en massa plantor från mormors trädgård till min nya rabatt som jag håller på att göra iordning :)
Åkte till minneslunden med liljekonvaljer. Plockar alltid liljekonvaljer till min mamma på Mors dag. Har gjort det varje år så länge jag kan minnas. Hade hoppats och trott att Smulan skulle göra samma sak för mig om några år. Nu blev det ombytta roller istället...
Inte bara depp idag dock. Har träffat mamma, mormor, moster, morbror och kusiner. Vi brukar alltid fira Mors dag tillsammans i mormors lilla sommarstuga. Åt smörgåstårta och fick en massa plantor från mormors trädgård till min nya rabatt som jag håller på att göra iordning :)
onsdag 26 maj 2010
Blandade känslor
Åkte till kyrkogården efter jobbet med blommor till Smulan. Tycker om att åka dit. Känns skönt att göra något för sitt barn. Samtidigt känns det så tragiskt att ända sättet att ''träffa'' sitt barn är att besöka en kyrkogård. Blir en påminnelse om att livet är fruktansvärt orättvist...
måndag 24 maj 2010
Bebismage
Träffade just en bebismage på coop inne i Ärla. En gammal arbetskompis och hans tjej ska ha barn... Förmodligen de sista jag trodde skulle skaffa barn.
Alla dessa bebismagar. De är överallt. Precis överallt.
Jag älskar sommar, men vintern hade en klar fördel. Stora varma jackor som effektivt maskerar stora bebismagar. Nu putar magarna under tunna sommarkläder. Stolt uppvisade för alla att se.
Bebismagar påminner mig om vad jag har förlorat, och vad jag ännu inte lyckats återfå.
Hade någonstans lite naivt trott att jag nog skulle vara gravid igen nu till sommaren. Hoppats i alla fall... Det är väl i och för sig inte kört än, sommaren har ju bara nästan börjat. Men ändå...
Alla dessa bebismagar. De är överallt. Precis överallt.
Jag älskar sommar, men vintern hade en klar fördel. Stora varma jackor som effektivt maskerar stora bebismagar. Nu putar magarna under tunna sommarkläder. Stolt uppvisade för alla att se.
Bebismagar påminner mig om vad jag har förlorat, och vad jag ännu inte lyckats återfå.
Hade någonstans lite naivt trott att jag nog skulle vara gravid igen nu till sommaren. Hoppats i alla fall... Det är väl i och för sig inte kört än, sommaren har ju bara nästan börjat. Men ändå...
tisdag 11 maj 2010
Tärningen är kastad...
Överlämnade brevet till sjukhuset till kuratorn igår. Hon ska nu föra det vidare till berörda avdelningar. Så nu är det bara att vänta och se om jag får någon respons. Nervöst. Hoppas att de tar brevet på rätt sätt. Som konstruktiv kritik och inte bara som klagomål. Som sagt, bara att vänta och se...
måndag 10 maj 2010
Min Historia
Har funderat länge på en sak. Om jag ska berätta min historia här på bloggen. Vissa delar har jag ju redan skrivit om, men aldrig "från början till slut". Nu när jag skrev brevet till sjukhuset fick jag allting samlat. Så nu har jag bestämt mig. Jag lägger upp brevet här. I alla fall delar av det. De delar som är direkt riktade till sjukhuset har jag tagit bort, men resten, Min Historia, kommer här:
Det har nu gått mer än ett halvår sedan vi tvingades avbryta vår graviditet. Dock går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt. På vår lilla ängel. Det är många tankar som fortfarande snurrar. Framförallt om förlossningen. Att vi inte ville titta på honom/henne då. Att vi inte ens ville veta könet. Att jag ångrade mig för sent. Gråter mycket och ofta över det.
Jag har grubblat mycket på varför ingen på sjukhuset ifrågasatte vårt beslut. Har läst mycket om andra föräldrar i vår situation. Många regerade precis som vi. Vill inte se. Vågar inte titta. Rädd för missbildningen. Rädd för att överhuvudtaget se sitt döda barn. Men där har personalen pratat med dem. Förklarat att det inte är så otäckt som man tror. Att det är något man rekommenderar. Att det är en viktig del i sorgearbetet.
Önskar att någon åtminstone skrivit ner någonstans vad det var för kön på barnet. Så vi kunde ha fått veta om vi fick en son eller en dotter.
Känner att jag så gärna skulle vilja ha något från vårt barn. Ett hand- eller fotavtryck. Kanske ett foto. Inte bara ultraljudsbilden från dagen då mitt liv rasade. Den är det enda jag har. En kopia av ett ultraljudsfoto. Kopierat på ett vanligt A4-papper.
Grubblade även länge på min roll efter förlossningen. Vad var jag? När blir man egentligen mamma? Jag har varit gravid och fött ett barn, men har ju inget barn, har inte ens sett mitt barn. Har läst om andra som fått föda fram sitt döda barn. De har av personalen på sjukhuset blivit kallade för föräldrar efteråt. Det blev aldrig vi. Ingen kallade oss någonsin för föräldrar efter förlossningen. Man tog hand om det medicinska och sedan skickades vi hem. Man tog våra chockade beslut som ”sanning” och ifrågasatte aldrig någonting. Känns nästan som att vår förlossning sågs som en frivillig abort. Inte att vi faktiskt förlorade ett efterlängtat och älskat barn. Kanske är det veckorna som styr? Vad vet jag? Vårt barn var ju inte ett barn i juridisk mening. Bara ett foster. Kanske är skillnad när man föder efter vecka 22. Men för mig, för oss, är det precis lika illa. Fyra veckor tidigare gör inte sorgen och saknaden mindre. För oss var det redan ett barn. Vårt barn. Att vi nu var änglaföräldrar fick vi själva komma fram till långt senare.
Undrar så varför jag inte fick någon hjälp. Varför vi inte fick prata med kuratorn förrän dagen efter förlossningen. När det var för sent. Kanske blev jag tillfrågad om jag ville prata med någon när vi fått beskedet om att vårt barn måste dö. Vet inte. Kommer inte ihåg. Var i chock. Inte förmögen att be om hjälp. Var inte ens förmögen att svara på de enklaste ja och nej-frågor. Hade fullt upp med att bara överleva. Andas.
Tycker att kuratorshjälp ska vara obligatoriskt innan en sen abort. Speciellt när den inte är frivillig. Det ska tillhandahållas med automatik när man precis fått veta att ens barn måste dö, inte bara erbjudas. Hade jag fått prata med henne innan kanske jag hade reagerat annorlunda. Då kanske jag hade vågat se mitt barn. Hålla om det. Krama det. Känna mig som mamma. Säga farväl…
I v 17+3 åkte jag och min man upp till gyn-avdelningen på sjukhuset för att kolla uppe en mindre blödning som jag hade fått. Vi träffade en kvinnlig gynekolog som förklarade att hon först skulle göra en undersökning och sedan ett ultraljud. Vid undersökningen hittade hon en polyp som såg ut att ha varit orsaken till blödningen. Allt annat såg bra ut.
Hon rullade sedan fram ultraljudsapparaten och började sedan dra ultraljudsgrejen över magen, kors och tvärs, länge och väl, utan att säga något. Blev mer och mer rädd vartefter minuterarna gick. Tillslut kom hon på att hon kanske borde säga något. Hon riktade om skärmen så vi kunde se. Därefter visade hon en liten pulserande fläck på skärmen och sa "Här ser ni hjärtat som pickar". Den levde! Vårt barn hade inte dött, som jag varit så nervös för. Hon fortsatte sedan med att förklara att hon inte kunde mäta barnets huvud, hon fick ingen bra bild. Hon kollade ett tag till men sa tillslut att hon ville skicka upp oss till förlossningen istället. Att de skulle mäta huvudet där, "där de har större vana att göra såna här saker."
Vi fick gå ut i väntrummet medan hon ringde och ordnade med en tid. När hon kom ut till oss sa hon att hon hade fixat en tid redan idag. "De har egentligen inte tid, men de skulle klämma in er i alla fall. Var där om två timmar."
Jag var så lycklig över det lilla pickande hjärtat på skärmen att jag inte blev orolig över att vi fick en tid så "akut" bara för att mäta barnets huvud, jag hade ju ett rutinultraljud inbokat senare i veckan. Min man däremot blev direkt misstänksam och frågade henne om det var något som var fel. "Jag ser inte tillräckligt för att kunna svara på det, men hjärtat pickar" fick vi till svar. Jag var jättenöjd med det. De hade väl bara sämre ultraljudsapparat på gyn tyckte jag. Snart får vi komma upp på förlossningen, där man gör den riktiga rutinultraljudsundersökningen, och så mäter de huvudet där.
Tillbaka på sjukhuset ett par timmar senare, den här gången på förlossningen, blev vi emottagna av en läkare. Även här borde jag väl ha misstänkt något, en läkare, inte en barnmorska, skulle göra undersökningen. Efter någon sekund bara hade hon lokaliserat barnet. Den här ultraljudsapparaten var av mycket bättre kvalitet. Nu kunde vi klart och tydligt se ryggrad, armar, ben, näsa och mun. Även hon visade oss det pickande lilla hjärtat.
Bebisen sprallade plötsligt till och viftade livligt med både armar och ben. Vi skrattade till och min man utbrast "Oj! vad den rör sig!" Då vänder hon sig mot oss och säger de hemskaste orden jag någonsin hört "Men det ser inte riktigt bra ut". Det var som att få en knytnäve rätt i magen. Jag fick inte luft. Jag satte händerna för ansiktet och kved "Nej..."
"Det är huvudet..." fortsatte hon "det ser inte riktigt normalt ut." Här hann jag tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske var en lättare missbildning, något man kunde fixa. Men nej. Hon berättade att vårt barn hade en väldigt ovanlig men känd missbildning, en form av ryggmärgsbråck, som kallas anencefali. "Det här är förstås ingenting man kan leva med, det här är en dödlig missbildning." Efter det minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag slängde mig i min mans armar och grät så jag skakade. Jag minns att jag tänkte "Jag vill dö. Jag orkar inte det här. Kan någon skjuta mig här och nu." När jag hade lugnat mig lite visade hon en bild på hur ett barn med anencefali ser ut, så att vi skulle förstå vad det rörde sig om.
Hon förklarade att det måste bli en abort, en förlossning. Att jag måste döda barnet och sedan föda fram det. Ville vi göra det så fort som möjligt eller ville vi åka hem och fundera? Här tog chocken över. "Ta ut den nu" minns jag att jag sa. Hon ringde upp till avdelningen där det skulle ske och bokade en plats åt mig. De hade en direkt sa hon. Skönt tänkte jag, då är det snart avklarat. Ska vi dit på en gång? Det gick tydligen inte. Jag måste först svälja två tabletter som jag fick en barnmorska "som hjälper till att förbereda livmodern". Det var ingen som sa att det var själva abortpillren jag fick. Det fick jag reda på dagen efter när min man läste om sena aborter på internet. "Sen får du komma tillbaka om två dagar för själva förlossningen".
Här någonstans kan jag tycka att man borde tillkalla någon kurator eller liknande. Allra helst innan jag svalde pillren. Någon som kan hjälpa till med chocken. Med krishanteringen. Någon som kan förklara allt som kommer att hända. Vad det var för piller jag fick, hur förlossningen går till, vad som händer efteråt. Som förklarar att man rekommenderar att man tittar på barnet. Att fantasierna om hur missbildningen ser ut oftast är värre än verkligheten och att det är bra för sorgearbetet att se sitt barn. Vi kanske blev tillfrågade om detta någon gång på förlossningen, jag vet inte, minns inte allt, var ju så chockad. Och som min kurator sa efteråt, man är inte i stånd att be om hjälp i ett sånt läge. Då ska man få hjälp automatiskt.
Något jag är tacksam över är att vi fick se ultraljudsbilderna på vårt barn innan vi åkte hem. Läkaren kom in till oss och visade dem. Visade och förklarade så vi också kunde se att skallbenet saknades. Det var jättejobbigt just då. Nu efteråt tycker jag att det var skönt att få se med egna ögon. Skönt att det var så uppenbart. Så man slapp fundera över om de verkligen såg rätt. Att de inte misstog sig, såg fel. Men det var så tydligt.
Hur jag fick tiden att gå fram till förlossningen vet jag inte. Kommer inte ihåg mycket alls. Det jag minns är att jag dagen efter att jag svalt pillren bara kände fosterrörelser på morgonen sedan inget mer. Jag frågade min man om han trodde att barnet var dött nu. Då nickade han och berättade att han precis läst att det var abortpiller jag fick på sjukhuset. Bröt ihop och grät, sedan minns jag inte mer.
Jag är så ledsen att jag inte sa hejdå till magen. Sa hejdå till mitt barn medan det levde. Att jag inte uppskattade de sista fosterrörelserna. Nej, då tyckte jag bara att det var obehagligt. Ville bara glömma allt som hade med graviditeten att göra. Ångrar det så...
Två dagar efter ultraljudsundersökningen var det så dags för förlossning. Dagen då det skulle ta slut. Jag var nog rätt så apatisk. Instängd i någon sorts skyddande bubbla. Oförmögen att riktigt ta in vad som skulle hända. Grät ingenting när vi åkte in till sjukhuset. Tröstade istället min man som bröt ihop i gråt när vi kom upp till avdelningen.
Vi blev visade till ett rum med en ensam säng i bortre hörnet. Det var alltså här det skulle ske. Det var här allt skulle sluta.
Min man fick fram att han absolut inte ville se någonting. ”Inte jag heller” sa jag snabbt. Ingen ifrågasatte tyvärr detta, varken då eller senare.
Här någonstans började jag inse vad som höll på att hända. Skräcken kom krypande. Nej, jag vill inte göra det här, samtidigt som jag ville få det överstökat så jag kunde "glömma och gå vidare". En jättekonstig känsla; jag vill, men jag vill inte.
En sköterska kom in till oss på rummet efter med sjukhuskläder till mig så jag kunde byta om och krypa ner i sängen. Hon frågade om vi ville prata med någon kurator och tack och lov jag lyckades nicka. Hon sa att hon skulle ringa efter någon. Hon berättade sedan kortfattat vad som skulle hända under dagen. Jag skulle först få tabletter vaginalt som skulle sätta igång värkarbetet. Sedan skulle jag svälja nya tabletter var tredje timma tills allt var klart. Det kunde ta allt från 6 timmar till ett dygn. Jag skulle absolut inte behöva ha ont. Det var bara att säga till så skulle jag få smärtlindring. Det tyckte jag lät jätteskönt. Det sista man vill är väl att behöva ha ont för att genomgå något man absolut inte vill. När hon var klar undrade hon om vi var redo att sätta igång. Nej, fick jag fram innan jag bröt ihop och grät. När jag hade lugnat mig lite kändes det inte som att det var någon idé att dra ut på det längre. Det måste ju ske.
Nu hade jag riktig ångest. Var livrädd. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva känna sådan rädsla.
Sköterskan gick iväg för att hämta tabletterna. När hon kom tillbaka berättade hon att kuratorn var upptagen hela dagen men skulle ringa oss dagen efter. Fick några vanliga värktabletter att "grunda med" sedan var det bara att trycka på larmet när jag började få ont.
Sen följde timmar av smärta, morfinsprutor som knappt fungerade, skräck och hyperventilering. Låg ihopkrupen i fosterställning och höll krampaktigt i min mans armar hela tiden.
Efter ca 6 timmars lidande upplevde jag det otäckaste jag varit med om. Något började tränga ner. Skrek rakt ut, halvt av skräck, halvt av smärta. Fick fram ”Nu kommer den!” Min man slängde sig över larmet. Själv låg jag bara och skrek, rakt ut. Vågade inte röra mig ur fläcken. Låg blickstilla i min fosterställning tills personalen kom inspringandes.
De rullade över mig på rygg täckte för benen med täcket och drog av mig trosorna. Inget barn där inte. Det hade inte kommit hela vägen ut utan stannat någonstans på vägen ner. Och där låg det. De försökte hjälpa mig att krysta, men ingenting hände. Kände ingenting längre, hade inga värkar att krysta mot och jag kände inte heller barnet där det låg. De ville att jag skulle sätta mig på en toalett och försöka krysta där. Men jag vägrade. Vägrade lämna sängen. Den hade blivit min trygga plats. Tvärvägrade att resa mig. Ville dessutom inte höra mitt barn landa i en skål under mig. Nej, aldrig!
Efter en liten stunds överläggande kom de fram till att jag kunde prova att ställa mig på knä i sängen och krysta, låta tyngdlagen hjälpa till. Det gick jag med på. Fick vara kvar i min säng. Efter en stunds krystande kom den tillslut. Hörde dunsen mot lakanet. Någon klippte av navelsträngen och de gick iväg med barnet.
Kommer ihåg att jag tyckte att det var så skönt att det äntligen var över. Det var klart. Kände mig märkligt lugn och avslappnad. Det var väl någon av hjärnans skyddsmekanismer som slagit igång. Var helt avtrubbad. Tycket bara att det var skönt att det var klart så jag kunde få åka hem. De släppte hem mig lite senare på natten. De ville helst att jag skulle stanna över natten, men det jag absolut inte. Det fanns ju ingen säng till min man och själv tänkte jag absolut inte vara. Så vi fick åka hem.
När vi åkte hem på natten var jag rejält borta. Förmodligen aningen hög på morfin och fortfarande rätt dåsig efter narkosen vid skrapningen. Dessutom helt slut mentalt och avtrubbad. Ville bara sova. Slocknade så fort jag lade huvudet på kudden.
Sov som en stock hela natten. Väcktes på morgonen av mobiltelefonen. Det var kuratorn som ringde. Hon hade en tid redan samma dag som vi kunde ta. Så blev det.
Jag var fortfarande riktigt borta när jag vaknade. I en egen liten värld. En skyddad liten bubbla helt utan känslor. Kanske sviterna efter narkosen som fortfarande satt i, eller så var jag helt enkelt bara totalt slut mentalt.
När jag klädde på mig för att åka in till kuratorn fick jag syn på min mage för första gången. Min navel, som under graviditeten varit väldigt grund, var åter djup. Och magen, min fina älskade mage, var borta. Började gråta. Grät tills jag inte kunde andas. Tack och lov att min man var där. Han lyckades tillslut lugna mig så jag fick luft igen. När gråtattacken var över försvann jag in i min lilla bubbla igen. Var lättare där inne, där inga känslor fanns.
Sa nog inte så mycket hos kuratorn den gången. Hade tryggt och skönt i min känslolösa bubbla. Svarade nog mest på direkta frågor. Tror det var mest min man och hon som pratade. Det enda jag egentligen kommer ihåg är att hon frågade om vi visste vad som händer med barnet efter förlossningen. Hade inte ens tänkt på det. Någon ur personalen vid förlossningen frågade oss om vi hade några speciellt önskemål om begravning. Eftersom vi inte ens ville se barnet efteråt ville vi inte heller ha någon egen begravning. Ville inte ta in det som hänt. Ville bara åka hem och glömma alltihop. Men när kuratorn frågade blev jag alldeles kall. Tänk om de slängs i en soptunna med bortopererade kroppsdelar och diverse annat avfall?! En helt befängd tanke så här efteråt, men det var det som for genom huvudet innan jag fick höra svaret. Att de har en uppgörelse med krematoriet på kyrkogården.
Känner mig fortfarande OK med beslutet att inte ordna med egen begravning. Kremering och minneslund känns bra. Däremot ångrar jag något fruktansvärt att vi inte tittade på barnet. Eller åtminstone frågade om det var en flicka eller pojke.
Är så ledsen över att ingen ifrågasatte vårt beslut. Ett beslut som var taget i chock, i ett känslomässigt trauma. Man tar inga bra beslut då, och det kan jag tycka att personalen på sjukhuset ska veta. Jag kan ju inte ha varit den första chockade patienten. De ville säkert bara väl, men det blev så fel. När jag ångrade mig var det ju för sent.
Länge trodde vi att vi skulle få ett besked om könet när obduktionen var klar. Det visade sig efter ca tre månaders väntan att det inte gjordes någon obduktion. Någonstans har det blivit något missförstånd. I min journal såg det ut som att en remiss för obduktion skickades, men när kuratorn pratade med läkaren som hade "ansvaret" för min förlossning sa hon att det aldrig gjordes eftersom diagnosen redan var fastställd. "Dödsorsaken" var klar. Efter det väntade vi ungefär två veckor på att få svar från personalen som var med vid förlossningen, om de mindes något. Tyvärr gjorde ingen det…
Så vårt barn, vår ängel, blev ingen "han" eller "hon". Det blev "den".
♥ "Smulan" ♥
Så. Där har ni den. Min Historia.
Jag har med hjälp av vänner, familj och min kurator tagit mig en bra bit på väg i mitt sorgearbete. Men det är fortfarande oerhört tungt ibland. Och riktigt lycklig blir jag nog inte förrän den dag vi lämnar sjukhuset med ett levande barn i famnen.
Det har nu gått mer än ett halvår sedan vi tvingades avbryta vår graviditet. Dock går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt. På vår lilla ängel. Det är många tankar som fortfarande snurrar. Framförallt om förlossningen. Att vi inte ville titta på honom/henne då. Att vi inte ens ville veta könet. Att jag ångrade mig för sent. Gråter mycket och ofta över det.
Jag har grubblat mycket på varför ingen på sjukhuset ifrågasatte vårt beslut. Har läst mycket om andra föräldrar i vår situation. Många regerade precis som vi. Vill inte se. Vågar inte titta. Rädd för missbildningen. Rädd för att överhuvudtaget se sitt döda barn. Men där har personalen pratat med dem. Förklarat att det inte är så otäckt som man tror. Att det är något man rekommenderar. Att det är en viktig del i sorgearbetet.
Önskar att någon åtminstone skrivit ner någonstans vad det var för kön på barnet. Så vi kunde ha fått veta om vi fick en son eller en dotter.
Känner att jag så gärna skulle vilja ha något från vårt barn. Ett hand- eller fotavtryck. Kanske ett foto. Inte bara ultraljudsbilden från dagen då mitt liv rasade. Den är det enda jag har. En kopia av ett ultraljudsfoto. Kopierat på ett vanligt A4-papper.
Grubblade även länge på min roll efter förlossningen. Vad var jag? När blir man egentligen mamma? Jag har varit gravid och fött ett barn, men har ju inget barn, har inte ens sett mitt barn. Har läst om andra som fått föda fram sitt döda barn. De har av personalen på sjukhuset blivit kallade för föräldrar efteråt. Det blev aldrig vi. Ingen kallade oss någonsin för föräldrar efter förlossningen. Man tog hand om det medicinska och sedan skickades vi hem. Man tog våra chockade beslut som ”sanning” och ifrågasatte aldrig någonting. Känns nästan som att vår förlossning sågs som en frivillig abort. Inte att vi faktiskt förlorade ett efterlängtat och älskat barn. Kanske är det veckorna som styr? Vad vet jag? Vårt barn var ju inte ett barn i juridisk mening. Bara ett foster. Kanske är skillnad när man föder efter vecka 22. Men för mig, för oss, är det precis lika illa. Fyra veckor tidigare gör inte sorgen och saknaden mindre. För oss var det redan ett barn. Vårt barn. Att vi nu var änglaföräldrar fick vi själva komma fram till långt senare.
Undrar så varför jag inte fick någon hjälp. Varför vi inte fick prata med kuratorn förrän dagen efter förlossningen. När det var för sent. Kanske blev jag tillfrågad om jag ville prata med någon när vi fått beskedet om att vårt barn måste dö. Vet inte. Kommer inte ihåg. Var i chock. Inte förmögen att be om hjälp. Var inte ens förmögen att svara på de enklaste ja och nej-frågor. Hade fullt upp med att bara överleva. Andas.
Tycker att kuratorshjälp ska vara obligatoriskt innan en sen abort. Speciellt när den inte är frivillig. Det ska tillhandahållas med automatik när man precis fått veta att ens barn måste dö, inte bara erbjudas. Hade jag fått prata med henne innan kanske jag hade reagerat annorlunda. Då kanske jag hade vågat se mitt barn. Hålla om det. Krama det. Känna mig som mamma. Säga farväl…
I v 17+3 åkte jag och min man upp till gyn-avdelningen på sjukhuset för att kolla uppe en mindre blödning som jag hade fått. Vi träffade en kvinnlig gynekolog som förklarade att hon först skulle göra en undersökning och sedan ett ultraljud. Vid undersökningen hittade hon en polyp som såg ut att ha varit orsaken till blödningen. Allt annat såg bra ut.
Hon rullade sedan fram ultraljudsapparaten och började sedan dra ultraljudsgrejen över magen, kors och tvärs, länge och väl, utan att säga något. Blev mer och mer rädd vartefter minuterarna gick. Tillslut kom hon på att hon kanske borde säga något. Hon riktade om skärmen så vi kunde se. Därefter visade hon en liten pulserande fläck på skärmen och sa "Här ser ni hjärtat som pickar". Den levde! Vårt barn hade inte dött, som jag varit så nervös för. Hon fortsatte sedan med att förklara att hon inte kunde mäta barnets huvud, hon fick ingen bra bild. Hon kollade ett tag till men sa tillslut att hon ville skicka upp oss till förlossningen istället. Att de skulle mäta huvudet där, "där de har större vana att göra såna här saker."
Vi fick gå ut i väntrummet medan hon ringde och ordnade med en tid. När hon kom ut till oss sa hon att hon hade fixat en tid redan idag. "De har egentligen inte tid, men de skulle klämma in er i alla fall. Var där om två timmar."
Jag var så lycklig över det lilla pickande hjärtat på skärmen att jag inte blev orolig över att vi fick en tid så "akut" bara för att mäta barnets huvud, jag hade ju ett rutinultraljud inbokat senare i veckan. Min man däremot blev direkt misstänksam och frågade henne om det var något som var fel. "Jag ser inte tillräckligt för att kunna svara på det, men hjärtat pickar" fick vi till svar. Jag var jättenöjd med det. De hade väl bara sämre ultraljudsapparat på gyn tyckte jag. Snart får vi komma upp på förlossningen, där man gör den riktiga rutinultraljudsundersökningen, och så mäter de huvudet där.
Tillbaka på sjukhuset ett par timmar senare, den här gången på förlossningen, blev vi emottagna av en läkare. Även här borde jag väl ha misstänkt något, en läkare, inte en barnmorska, skulle göra undersökningen. Efter någon sekund bara hade hon lokaliserat barnet. Den här ultraljudsapparaten var av mycket bättre kvalitet. Nu kunde vi klart och tydligt se ryggrad, armar, ben, näsa och mun. Även hon visade oss det pickande lilla hjärtat.
Bebisen sprallade plötsligt till och viftade livligt med både armar och ben. Vi skrattade till och min man utbrast "Oj! vad den rör sig!" Då vänder hon sig mot oss och säger de hemskaste orden jag någonsin hört "Men det ser inte riktigt bra ut". Det var som att få en knytnäve rätt i magen. Jag fick inte luft. Jag satte händerna för ansiktet och kved "Nej..."
"Det är huvudet..." fortsatte hon "det ser inte riktigt normalt ut." Här hann jag tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske var en lättare missbildning, något man kunde fixa. Men nej. Hon berättade att vårt barn hade en väldigt ovanlig men känd missbildning, en form av ryggmärgsbråck, som kallas anencefali. "Det här är förstås ingenting man kan leva med, det här är en dödlig missbildning." Efter det minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag slängde mig i min mans armar och grät så jag skakade. Jag minns att jag tänkte "Jag vill dö. Jag orkar inte det här. Kan någon skjuta mig här och nu." När jag hade lugnat mig lite visade hon en bild på hur ett barn med anencefali ser ut, så att vi skulle förstå vad det rörde sig om.
Hon förklarade att det måste bli en abort, en förlossning. Att jag måste döda barnet och sedan föda fram det. Ville vi göra det så fort som möjligt eller ville vi åka hem och fundera? Här tog chocken över. "Ta ut den nu" minns jag att jag sa. Hon ringde upp till avdelningen där det skulle ske och bokade en plats åt mig. De hade en direkt sa hon. Skönt tänkte jag, då är det snart avklarat. Ska vi dit på en gång? Det gick tydligen inte. Jag måste först svälja två tabletter som jag fick en barnmorska "som hjälper till att förbereda livmodern". Det var ingen som sa att det var själva abortpillren jag fick. Det fick jag reda på dagen efter när min man läste om sena aborter på internet. "Sen får du komma tillbaka om två dagar för själva förlossningen".
Här någonstans kan jag tycka att man borde tillkalla någon kurator eller liknande. Allra helst innan jag svalde pillren. Någon som kan hjälpa till med chocken. Med krishanteringen. Någon som kan förklara allt som kommer att hända. Vad det var för piller jag fick, hur förlossningen går till, vad som händer efteråt. Som förklarar att man rekommenderar att man tittar på barnet. Att fantasierna om hur missbildningen ser ut oftast är värre än verkligheten och att det är bra för sorgearbetet att se sitt barn. Vi kanske blev tillfrågade om detta någon gång på förlossningen, jag vet inte, minns inte allt, var ju så chockad. Och som min kurator sa efteråt, man är inte i stånd att be om hjälp i ett sånt läge. Då ska man få hjälp automatiskt.
Något jag är tacksam över är att vi fick se ultraljudsbilderna på vårt barn innan vi åkte hem. Läkaren kom in till oss och visade dem. Visade och förklarade så vi också kunde se att skallbenet saknades. Det var jättejobbigt just då. Nu efteråt tycker jag att det var skönt att få se med egna ögon. Skönt att det var så uppenbart. Så man slapp fundera över om de verkligen såg rätt. Att de inte misstog sig, såg fel. Men det var så tydligt.
Hur jag fick tiden att gå fram till förlossningen vet jag inte. Kommer inte ihåg mycket alls. Det jag minns är att jag dagen efter att jag svalt pillren bara kände fosterrörelser på morgonen sedan inget mer. Jag frågade min man om han trodde att barnet var dött nu. Då nickade han och berättade att han precis läst att det var abortpiller jag fick på sjukhuset. Bröt ihop och grät, sedan minns jag inte mer.
Jag är så ledsen att jag inte sa hejdå till magen. Sa hejdå till mitt barn medan det levde. Att jag inte uppskattade de sista fosterrörelserna. Nej, då tyckte jag bara att det var obehagligt. Ville bara glömma allt som hade med graviditeten att göra. Ångrar det så...
Två dagar efter ultraljudsundersökningen var det så dags för förlossning. Dagen då det skulle ta slut. Jag var nog rätt så apatisk. Instängd i någon sorts skyddande bubbla. Oförmögen att riktigt ta in vad som skulle hända. Grät ingenting när vi åkte in till sjukhuset. Tröstade istället min man som bröt ihop i gråt när vi kom upp till avdelningen.
Vi blev visade till ett rum med en ensam säng i bortre hörnet. Det var alltså här det skulle ske. Det var här allt skulle sluta.
Min man fick fram att han absolut inte ville se någonting. ”Inte jag heller” sa jag snabbt. Ingen ifrågasatte tyvärr detta, varken då eller senare.
Här någonstans började jag inse vad som höll på att hända. Skräcken kom krypande. Nej, jag vill inte göra det här, samtidigt som jag ville få det överstökat så jag kunde "glömma och gå vidare". En jättekonstig känsla; jag vill, men jag vill inte.
En sköterska kom in till oss på rummet efter med sjukhuskläder till mig så jag kunde byta om och krypa ner i sängen. Hon frågade om vi ville prata med någon kurator och tack och lov jag lyckades nicka. Hon sa att hon skulle ringa efter någon. Hon berättade sedan kortfattat vad som skulle hända under dagen. Jag skulle först få tabletter vaginalt som skulle sätta igång värkarbetet. Sedan skulle jag svälja nya tabletter var tredje timma tills allt var klart. Det kunde ta allt från 6 timmar till ett dygn. Jag skulle absolut inte behöva ha ont. Det var bara att säga till så skulle jag få smärtlindring. Det tyckte jag lät jätteskönt. Det sista man vill är väl att behöva ha ont för att genomgå något man absolut inte vill. När hon var klar undrade hon om vi var redo att sätta igång. Nej, fick jag fram innan jag bröt ihop och grät. När jag hade lugnat mig lite kändes det inte som att det var någon idé att dra ut på det längre. Det måste ju ske.
Nu hade jag riktig ångest. Var livrädd. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva känna sådan rädsla.
Sköterskan gick iväg för att hämta tabletterna. När hon kom tillbaka berättade hon att kuratorn var upptagen hela dagen men skulle ringa oss dagen efter. Fick några vanliga värktabletter att "grunda med" sedan var det bara att trycka på larmet när jag började få ont.
Sen följde timmar av smärta, morfinsprutor som knappt fungerade, skräck och hyperventilering. Låg ihopkrupen i fosterställning och höll krampaktigt i min mans armar hela tiden.
Efter ca 6 timmars lidande upplevde jag det otäckaste jag varit med om. Något började tränga ner. Skrek rakt ut, halvt av skräck, halvt av smärta. Fick fram ”Nu kommer den!” Min man slängde sig över larmet. Själv låg jag bara och skrek, rakt ut. Vågade inte röra mig ur fläcken. Låg blickstilla i min fosterställning tills personalen kom inspringandes.
De rullade över mig på rygg täckte för benen med täcket och drog av mig trosorna. Inget barn där inte. Det hade inte kommit hela vägen ut utan stannat någonstans på vägen ner. Och där låg det. De försökte hjälpa mig att krysta, men ingenting hände. Kände ingenting längre, hade inga värkar att krysta mot och jag kände inte heller barnet där det låg. De ville att jag skulle sätta mig på en toalett och försöka krysta där. Men jag vägrade. Vägrade lämna sängen. Den hade blivit min trygga plats. Tvärvägrade att resa mig. Ville dessutom inte höra mitt barn landa i en skål under mig. Nej, aldrig!
Efter en liten stunds överläggande kom de fram till att jag kunde prova att ställa mig på knä i sängen och krysta, låta tyngdlagen hjälpa till. Det gick jag med på. Fick vara kvar i min säng. Efter en stunds krystande kom den tillslut. Hörde dunsen mot lakanet. Någon klippte av navelsträngen och de gick iväg med barnet.
Kommer ihåg att jag tyckte att det var så skönt att det äntligen var över. Det var klart. Kände mig märkligt lugn och avslappnad. Det var väl någon av hjärnans skyddsmekanismer som slagit igång. Var helt avtrubbad. Tycket bara att det var skönt att det var klart så jag kunde få åka hem. De släppte hem mig lite senare på natten. De ville helst att jag skulle stanna över natten, men det jag absolut inte. Det fanns ju ingen säng till min man och själv tänkte jag absolut inte vara. Så vi fick åka hem.
När vi åkte hem på natten var jag rejält borta. Förmodligen aningen hög på morfin och fortfarande rätt dåsig efter narkosen vid skrapningen. Dessutom helt slut mentalt och avtrubbad. Ville bara sova. Slocknade så fort jag lade huvudet på kudden.
Sov som en stock hela natten. Väcktes på morgonen av mobiltelefonen. Det var kuratorn som ringde. Hon hade en tid redan samma dag som vi kunde ta. Så blev det.
Jag var fortfarande riktigt borta när jag vaknade. I en egen liten värld. En skyddad liten bubbla helt utan känslor. Kanske sviterna efter narkosen som fortfarande satt i, eller så var jag helt enkelt bara totalt slut mentalt.
När jag klädde på mig för att åka in till kuratorn fick jag syn på min mage för första gången. Min navel, som under graviditeten varit väldigt grund, var åter djup. Och magen, min fina älskade mage, var borta. Började gråta. Grät tills jag inte kunde andas. Tack och lov att min man var där. Han lyckades tillslut lugna mig så jag fick luft igen. När gråtattacken var över försvann jag in i min lilla bubbla igen. Var lättare där inne, där inga känslor fanns.
Sa nog inte så mycket hos kuratorn den gången. Hade tryggt och skönt i min känslolösa bubbla. Svarade nog mest på direkta frågor. Tror det var mest min man och hon som pratade. Det enda jag egentligen kommer ihåg är att hon frågade om vi visste vad som händer med barnet efter förlossningen. Hade inte ens tänkt på det. Någon ur personalen vid förlossningen frågade oss om vi hade några speciellt önskemål om begravning. Eftersom vi inte ens ville se barnet efteråt ville vi inte heller ha någon egen begravning. Ville inte ta in det som hänt. Ville bara åka hem och glömma alltihop. Men när kuratorn frågade blev jag alldeles kall. Tänk om de slängs i en soptunna med bortopererade kroppsdelar och diverse annat avfall?! En helt befängd tanke så här efteråt, men det var det som for genom huvudet innan jag fick höra svaret. Att de har en uppgörelse med krematoriet på kyrkogården.
Känner mig fortfarande OK med beslutet att inte ordna med egen begravning. Kremering och minneslund känns bra. Däremot ångrar jag något fruktansvärt att vi inte tittade på barnet. Eller åtminstone frågade om det var en flicka eller pojke.
Är så ledsen över att ingen ifrågasatte vårt beslut. Ett beslut som var taget i chock, i ett känslomässigt trauma. Man tar inga bra beslut då, och det kan jag tycka att personalen på sjukhuset ska veta. Jag kan ju inte ha varit den första chockade patienten. De ville säkert bara väl, men det blev så fel. När jag ångrade mig var det ju för sent.
Länge trodde vi att vi skulle få ett besked om könet när obduktionen var klar. Det visade sig efter ca tre månaders väntan att det inte gjordes någon obduktion. Någonstans har det blivit något missförstånd. I min journal såg det ut som att en remiss för obduktion skickades, men när kuratorn pratade med läkaren som hade "ansvaret" för min förlossning sa hon att det aldrig gjordes eftersom diagnosen redan var fastställd. "Dödsorsaken" var klar. Efter det väntade vi ungefär två veckor på att få svar från personalen som var med vid förlossningen, om de mindes något. Tyvärr gjorde ingen det…
Så vårt barn, vår ängel, blev ingen "han" eller "hon". Det blev "den".
♥ "Smulan" ♥
Så. Där har ni den. Min Historia.
Jag har med hjälp av vänner, familj och min kurator tagit mig en bra bit på väg i mitt sorgearbete. Men det är fortfarande oerhört tungt ibland. Och riktigt lycklig blir jag nog inte förrän den dag vi lämnar sjukhuset med ett levande barn i famnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)