Förlossningen

Tänkte att jag skulle försöka skriva ner lite om hur förlossningen gick till. Själv minns jag inte så jättemycket från själva förlossningen, bara lite glimtar här och där, men jag har varit till sjukhuset nu efteråt och pratat med barnmorskan som förlöste. Det var väldigt skönt att gå igenom hela förloppet med henne och ställa lite frågor om vad som hände. Själv kommer jag egentligen nästan bara ihåg smärta och mörker (blundande under nästan hela förlossningen).

Lilla Vilma hade väldigt bråttom till världen. Hela förlossningen, från första värken till hon var ute, tog bara åtta timmar. Det innebar en väldigt intensiv och smärtsam förlossning.

På natten, kl 00.30 två dagar innan beräknad födsel vaknade jag av värkar. De kom rätt så regelbundet så jag började klocka dem. 5-6 minuter mellan dem var det. De gjorde dock inte så jätteont så jag trodde att det kanske var förvärkar igen. När jag gick på toa upptäckte jag en svagt rosa flytning som fick mig att tänka att det kanske var dags ändå. Tog alvedon och en varm dusch. Det hjälpte ingenting så vid 02 ringde jag till förlossningen och berättade om läget. Värkarna var inte lika regelbundna längre, nu varierade det mellan 3 och 10 minuter mellan dem. Hon tyckte vi skulle komma upp för en koll men vara förberedda på att åka hem igen eftersom det förmodligen skulle dröja. Hon sa att mina värkar var så pass oregelbundna.

Vi tog det lugnt och packade i ordning det sista. Kl 03 gav vi oss ut i snöstormen och åkte in mot stan. Gick knappt att ta sig fram på vägarna pga all snö. Väl uppe fick jag ligga med CTG i 30 min, den krånglade och ville inte riktigt visa alla värkar och vilken styrka de hade. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade något förvånat att tappen var helt utplånad och att jag var minst 3-4 cm öppen. Kunde vara mer också, det var så mjukt att det var svårt att känna. Vi blev jätteförvånade, vi var båda säkra på att vi skulle få åka hem, att det hela skulle ta tid.

Vi blev inskrivna och fick ett rum vid kl 04.45 enligt journalen. Fick sitta på en pilatesboll för att bebisen skulle röra sig neråt. Efter en stund ville jag ha lite smärtlindring eftersom värkarna blev kraftigare. De var fortfarande inte helt regelbundna så vi trodde att det var lång tid kvar. Fick lägga mig i sängen och prova på lustgasen som fungerade rätt bra. Tog väl egentligen inte bort nån smärta men man blev ju lite "borta" och fick något annat att koncentrera sig på.

Sen vette tusan vad som hände egentligen, härifrån minns jag bara korta glimtar. Började få riktigt jobbigt med värkarna. Kände att jag började tappa kontrollen, de kom så tätt att jag inte fick någon vila mellan dem. Fruktansvärt smärtsamma hade de börjat bli också, låg och skrek rakt ut under varje värk.

Kl 07.00 var det skiftbyte och när de undersökte mig strax därefter var jag nästan helt öppen. Vid 07.50 baxade de över mig till förlossningssängen och bestämde sig för att ta hål på hinnan för att kunna sätta en skalpelektrod. Vilma visade tecken på stress, hennes hjärtslag sjönk vid varje värk och hon hade svårt att återhämta sig mellan dem. De kallade in en läkare för att sätta en sugklocka. (Hade krystarbetet dragit ut på tiden hade det kunna bli farligt för Vilma förklarade barnmorskan efteråt.) Minns att jag började känna krystreflexer men hade så fruktansvärt ont att jag inte klarade av att krysta, jag bara låg och blundande och skrek hela tiden. Läkaren var tvungen att ryta i åt mig att ta mig samman och börja krysta istället för att skrika. Han fick mig att vakna till lite för jag minns att jag blev skitförbannad på honom och höll på att skrika åt honom att "prova på det här med att föda barn själv om det nu är så j*vla lätt". Tack och lov stannade orden i huvudet, hade kunnat bli pinsamt annars... Med hjälp av Magnus och barnmorskan lyckades jag i alla fall sluta skrika och ungefär kl 08 började jag krysta ordentligt. Smärtan var obeskrivlig med det var ändå på något sätt skönt att krysta, återfå lite kontroll över situationen.

När jag väl började krysta kom hon som en liten kanonkula. Det tog bara 10 minuter så var hon ute och sugklockan behövde läkaren knappt dra i. Med facit i hand hade klockan inte behövts enligt barnmorskan, men jag är glad att de tog det säkra före det osäkra. När hon kom ut hade hon högerhanden uppe vid huvudet, som en liten superman, eller kanske superwoman, så det hade lika gärna kunnat bli svårt att få ut henne.

När allt var över var jag helt slut och fattade inte riktigt var som hade hänt. Tog flera timmar innan jag insåg att vi faktiskt hade fått en liten flicka, trots att hon lång på mitt bröst hela tiden. Önskar att förlossningen hade tagit lite längre tid så jag hade fått tid att ta in vad som hände. Nu tog det ju knappt 8 timmar från att jag vaknade av värkarna tills att hon var ute. Men men... Nu är hon i alla fall här och är helt underbar ♥

Oj oj, vad tiden går. Dagarna bara försvinner. Tycker inte jag hinner nånting förutom att amma. Det är verkligen ett heltidsjobb och lite till. Lilla Vilma växer och frodas i alla fall. I onsdags var vi till BVC för den första vägningen. Hon hade då gått upp 300 g på åtta dagar. Duktig tjej! Hoppas hon fortsätter att växa lika duktigt. På onsdag är det dags för nästa vägning.
Måste dock konstatera att det inte är någon dans på rosor att ha en nyfödd i huset. Det är lika jobbigt som underbart att vara mamma. De kräver en hel del uppmärksamhet, de små liven. Det ska ammas, bytas blöjor, gosas och mysas och sövas. När hon väl sover får man försöka hinna med sig själv, äta och vila någon minut m.m. Bloggandet blir klart lidande som ni säkert märker. Men vad gör man? Ens lilla ögonsten går ju före allt annat! Önskar bara att vi hittar en någorlunda dygnsrytm snart. Det tror jag att vi allihop skulle må bra utav. Vore underbart att få känna sig lite piggare och kanske orka ta sig för med lite saker. Åka in till stan och träffa lite folk till exempel. Men det kommer väl med tiden. Nej, nu är det nog dags att amma lite igen låter det som. Sen ska man väl kanske försöka att äta lite själv också :)

Liten uppdatering

Oj vad tiden går! Lilla Vilma har redan hunnit bli 11 dagar gammal. Att bli mamma är jobbigt, det värsta är sömnbristen, men samtidigt är det helt underbart. Allt går bra än så länge. Större delen av dygnet går åt till amning än så länge. Det är verkligen ett heltidsjobb att amma så här i början! Amningen verkar i alla fall fungera. Synd att det ska göra så ont bara, men det blir bättre sakta men säkert. Imorgon ska vi på första kollen hos BVC. Ska bli spännande att se om hon växer som hon ska. Hoppas verkligen det. Skulle vara skönt att kunna släppa den oron, att veta att hon får i sig tillräckligt med mat och att hon mår bra. Då kan jag förhoppningsvis njuta ännu lite mer.
Framsteg så här långt är att naveln trillat av och att hon verkar se mer och mer.

Första bilden, bara någon timme gammal

Första bilden på hela familjen

Myser med pappa hemma i soffan, 8 dagar gammal

"Pratar" med gammelmormor, 9 dagar gammal

Vilma

Äntligen är hon här! Vår lilla underbara Vilma. Född 2011-02-11 kl 08.11. 3515 g och 50 cm.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Stå på egna ben

Har varit hos kuratorn för sista gången. Nu är det dags att försöka stå på egna ben. Ska nog gå bra. Känns bra. Men konstigt. Har träffat henne under så lång tid, 1 ½ år. Det har blivit en naturlig den av vardagen att prata av sig hos henne med jämna mellanrum. Ventilera oro och rädsla, bolla tankar om allt och ingenting. Kommer nog sakna det, men som sagt, det känns bra. Jag är redo.

Falsklarm

Värkarna mellan lördag och söndag verkar ha varit helt och hållet falsklarm. Nu har jag inga känningar alls längre. Någon enstaka sammandragning kanske, men i övrigt är det inte mycket som händer. Vi fotograferade magen igår kväll, den ser inte ut att ha sjunkit något sen förra veckan. Det blir nog till att vänta minst en vecka till som det verkar. Suck...

Vilken natt

Vilka förvärkar jag har haft! Inatt trodde jag nästan att det var förlossning på gång. Hade någorlunda regelbundnda värkar från kl 20 till långt in på natten. Som mest var det 10-15 minuter mellan dem, som minst 4-5 minuter. De gjorde ondare än de gjort tidigare också, men var ändå inte så smärtsamma att de inte gick att hantera. Provade med alvedon och varmt bad runt 00.30, men det hjälpte inte. Då hade jag funderingar på att ringa till förlossningen men bestämde mig ändå för att avvakta, det kändes på något sätt inte som att det var dags riktigt än. Bestämde mig för att försöka sova en stund när klockan närmade sig 02 och lyckades faktiskt somna till slut. Sov inte speciellt bra men fick i alla fall några timmars sömn. Har haft värkar även idag, men inte alls regelbundna och inte lika smärtsamma. Bara att fortsätta vänta och hoppas att det drar igång på riktigt snart.

:)

Så här bortskämd vill man bli varenda dag!

Published with Blogger-droid v1.6.6

38+3 - Rutinkontroll

Idag var det dags för rutinkontroll hos barnmorskan igen. Allt var bara bra och jag kan med glädje meddela att Loppan nu är fixerad! Det går helt klart åt rätt håll :) Visst, det kan fortfarande dröja ett bra tag till innan det är dags för förlossning, men det känns jätteskönt att det i alla fall går framåt.

Blodtryck: 124/84
SF-mått: 35
Hjärtljud: 144 slag/min
Viktuppgång hittills: 17 kg

Har haft ovanligt många sammandragningar de senaste dagarna så jag fick lämna urinprov för att utesluta en urinvägsinfektion. Provet visade ingenting men hon skickade iväg det på odling för att vara på den säkra sidan. Hon trodde dock att det bara var förvärkar och "livmoderträning" inför förlossningen.

Kom ut nu Loppan, vi längtar efter dig!!