Ovälkommen gäst

Satt och läste en bok i solen på yttertrappan igår på förmiddagen när jag plötsligt hörde hur det rasslade i gruset. Tittade upp och fick se en enorm orm ringla mot mig! Fick nästan panik och hoppade upp på bänken bredvid ytterdörren och försökte kasta grus på den för att skrämma iväg den. Det fungerade inte. Istället stannade den upp, rullade ihop sig och började väsa så där otäckt. Usch och fy! Gillar verkligen inte ormar. Speciellt inte när de bara är en meter ifrån mig. Nu är jag i och för sig rätt säker på att det var en ofarlig snok. Men det var en orm. En STOR orm. Ungefär en meter lång. Största snoken jag sett. Vågade dock inte lita på att den var en snok och inte en huggorm. Jag tog Vilma och hunden och sprang över till grannen. Efter nån timme kom en bekant till henne dit. När vi berättade om ormen erbjöd han sig att följa med över till oss och kolla under trappan och flytta ormen. När vi lyfte på trappen var ormen tack och lov borta. Skönt! Är ändå fortfarande nervös och tittar hela tiden noga var jag sätter fötterna när jag går. Nej, fy f*n för ormar!!

Efterkontroll

Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Allt var bra med blodtryck, blodvärde, vikt och sånt. Disskuterade lite kring förlossningen också och gick igenom journalen igen. Intressant att läsa alla anteckningar som de gjorde under hela vår vistelse på sjukhuset.
Vi pratade dessutom preventivmedel. Efter som jag har en deffekt på något enzym i blodet tar jag ju inte upp folsyra som jag ska. Detta resulterade ju i att Smulan led av anencefali och därför blev en ängel. Problemet med folsyran kan jag ju lindra genom att äta en dunderdos med folsyra minst fyra veckor innan jag blir gravid. Det innebär ju att jag inte bör bli oplanerat gravid i framtiden, det skulle medföra en så stor risk för någon form av ryggmärgsbråck och i värsta fall anencefali. Alltså måste, eller bör, jag skaffa någon form av preventivmedel. Frågan är bara vilken typ. P-piller eller hormonspiral verkar vara de alternativ som skulle kunna passa mig. Fördelen med p-piller är ju att man kan styra det helt själv, att man kan sluta med dem när som helst. Nackdelen är ju att det känns besvärligt att komma ihåg att ta tabletten varje dag. Då är ju hormonspiralen bättre, den sitter där den sitter och kan så göra i ungefär tre år. Nackdelen med den är att man inte själv bara kan sluta, man måste ju få den bortplockad. Skulle fundera ett tag och höra av mig till barnmorskan igen. Hmm... Har lite att fundera på. Någon som har några tips eller erfarenheter att dela med sig av?
Besöket avslutades med en frivillig gynundersökning. Tänkte först inte göra den. Har lite fobi för sånt. Mina tidigare undersökningar har varit förknippade med smärta och rädsla. Första gången var med Smulan. Då åkte jag in för en blödning som i och för sig visade sig vara ofarlig, men fick istället veta att mitt barn var dödligt missbildat. Nästa gång var vid aborten/förlossningen av Smulan. Även det var ju en hemsk och traumatisk upplevelse där jag var livrädd. Gången efter det var vid Vilmas förlossning. Visserligen var det en bättre upplevelse än de tidigare, den gången var ju inget fel. Men samtidigt var det ju mellan smärtsamma värkar och själva förlossningsupplevelsen var ju inte heller direkt positiv.
Så, efter tre dåliga upplevelser tänkte jag att det kanske kunde vara bra att få göra en undersökning i lugn och ro med en människa som jag kände och litade på. Det visade sig vara en jättebra idé, det gick hur bra som helst. Skönt att ha det avklarat! Och allt såg bra ut där nere också. Skönt att veta.

Mental svacka

Just idag är jag inte stark... Hjärnspöken... Svårt att fokusera på jobbet, måste få ur mig tankarna...
17+4 idag. Imorgon v 17+5. I v 17+5 föddes Smulan. I v 17+5 slutar man vara gravid i min värld. Då tar sagan slut. Är livrädd att historien ska upprepa sig. Att något ska gå fel. Att Loppan också blir en ängel. Ultraljudet känns plågsamt långt borta just nu, en hel vecka kvar. Vill bara få veta att allt är som det ska. Vill att någon lugnar mina nerver.

Nervös längtan

Tiden har äntligen börjat gå lite fortare igen. Skönt! Längtar till ultraljudet. 23 dagar kvar. Samtidigt har jag börjat bli lite nervös inför det. Minnena från ultraljudet med Smulan kommer krypande. Är lite mer nervös för graviditeten i allmänhet. Börjar närma sig den graviditetsveckan när vi tvingades göra abort. Smulan föddes i v 17+5, är i 15+2 nu. Känns läskigt. I min värld är man ju inte gravid mer än 18 veckor. Sedan följer månader av sorg och saknad. I min värld blir det inte en bebis av en graviditet, det blir en ängel. Försöker att fokusera på att allt såg jättebra ut med Loppan i somras. För det mesta går det att hålla de hemska tankarna borta och bara njuta. Men jag längtar verkligen tills ultraljudet är avklarat. Så vi vet att allt fortfarande ser bra ut. Hoppas verkligen att allt ser bra ut. Orkar inte en gång till...

Ur askan i elden

Att vilja bli gavid var psykiskt påfrestande. Men att vara gravid är ännu mer påfrestande!
Vill bara att vecka 12 ska vara avklarad. Då kan jag förhoppningsvis känna mig lite lugnare. Längtar...

4+0

Som jag har längtat efter att få skriva den rubriken! 4+0.
Jag är gravid igen! Har fortfarande lite svårt att fatta det.

Vi är överlyckliga båda två, men självklart oroliga för att något ska gå fel även denna gång. Först och främst tidigt missfall. Men även att också detta barn ska ha någon ryggmärgsdeffekt.

Försöker dock att njuta så mycket jag kan över att vara gravid. Om det så bara blir för en kort tid. Heller lyckig i två dagar än inga dagar.
Läste en så bra debattartikel i Expressen skriven av Calle Schulman om "den farliga tystnaden kring missfall". Efter att ha läst den bestämde jag mig för att jag ska berätta för folk omkring mig om den här graviditeten. Den förra var mer hemlig fram till v 12. Men inte den här. Nu vet de flesta redan. Om det nu - Gud förbjude - skulle gå fel kommer jag att behöva deras stöd. Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg.

Läs gärna debattartikeln om du inte redan gjort det.