Det allra värsta

Var hos kuratorn idag igen. Pratade mycket om min rädsla för framtiden. Om min rädsla för att aldrig få ett levande barn. Att aldrig bli gravid igen. En obefogad rädsla kan tyckas, men i min värld känns det så.
Hon bad mig beskriva mitt skräckscenario. Det allra värsta jag kan tänka mig. "Att jag aldrig blir gravid igen" sa jag. "Vad händer då?" frågade hon då. "Då kommer jag att gråta ihjäl mig tror jag" blev mitt svar. Vi disskuterade lite fram och tillbaka om det. Men till sist slog det mig - Jag har ju redan överlevt det allra värsta som kan hända! Det allra värsta är inte att inte få ett barn. Det är att förlora ett barn. Och det har jag överlevt. Framtiden kändes genast lite mindre skrämmande...