Har mått väldigt bra senaste tiden och det är så underbart skönt.
Dock går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt. På Smulan. Det är många tankar som fortfarande snurrar. Framförallt om förlossningen. Om att vi inte ville titta på honom/henne då. Att jag ångrade mig för sent. Har grubblat mycket på varför inte personalen på sjukhuset ifrågasatte vårt beslut. Har läst mycket om andra föräldrar i vår situation. Många regerade precis som vi. Vill inte se. Vågar inte titta. Men där har personalen pratat med dem. Förklarat att det inte är så otäckt som man tror. Att det är något man rekommenderar. Att det är en viktig del i sorgearbetet. Önskar att de åtminstone skrivit ner någonstans vad det var för kön på barnet. Så vi kunde ha fått veta om vi fick en son eller en dotter. Skulle så gärna vilja ha något från Smulan. Ett hand- eller fotavtryck. Kanske ett foto. Inte bara ultraljudsbilden från dagen då mitt liv rasade. Den är det enda jag har. En kopia av ett ultraljudsfoto. Kopierat på ett vanligt A4-papper.
Undrar så varför jag inte fick någon hjälp. Varför vi inte fick prata med kuratorn förrän dagen efter förlossningen. När det var för sent. Hade jag fått prata med henne innan kanske jag hade reagerat annorlunda. Då kanske jag hade vågat se mitt barn. Hålla om det. Krama det. Känna mig som mamma. Säga farväl.
Kanske blev jag tillfrågad om jag ville prata med någon när vi fått beskedet om att vårt barn måste aborteras. Vet inte. Kommer inte ihåg. Var i chock. Inte förmögen att be om hjälp. Var inte ens förmögen att svara på de enklaste ja och nej-frågor. Hade fullt upp med att bara överleva. Andas.
Tycker nog att kuratorshjälp ska vara obligatoriskt innan en sen abort. Speciellt när den inte är frivillig. Borde tillhandahållas med automatik när man precis fått veta att ens barn måste dö.
Önskar så att saker och ting vore annorlunda. Önskar att livet inte var så orättvist.
Men ändå, jag mår bra just nu. Jag kan se ljust på framtiden. Jag klarar av att se gravidmagar utan att gråta. Utan att falla handlöst ner i depressionens avgrund. Och det är så underbart skönt.
Jag ångrar också saker..
SvaraRaderaJag saknar att inte har fot och handavtryck,hade velat ha mer minnen..Är så rädd att jag inte ska komma i håg dom,fast jag vet att det inte är möjligt att glömma dom..
Jag ångrar att vi inte hade dom hos oss längre,jag ångrar att jag inte höll dom en sist gång när vi la dom i kistan..
Det är så underbart att höra att du mår bra,det är så stor skillnad från den Maria jag skrev med i början och det är så roligt att höra:)
Längtar tills vi ses..
Läser lite bloggar om stickning, surfar runt fritt och ramlade in hos dig! När jag läser det du skriver hamnar jag i tankarnas värld och min sambo blir jätteirriterad för att jag inte svarar på hans tilltal. Du skriver väldigt, väldigt bra, det berör. Önskar dig all lycka i framtiden!//Agneta
SvaraRadera