Den 7:e oktober 2009 förändrades mitt liv för alltid. Då blev jag mamma till en ängel.

Jag var gravid i v 18 när vi fick veta att vårt barn hade en dödlig missbildning - anencefali.

Smulan - för alltid älskad och saknad






♥ Den 11 februari 2011 kom hon äntligen, vårt lilla mirakel. En livs levande liten flicka vid namn Vilma ♥




onsdag 11 maj 2011

Ovälkommen gäst

Satt och läste en bok i solen på yttertrappan igår på förmiddagen när jag plötsligt hörde hur det rasslade i gruset. Tittade upp och fick se en enorm orm ringla mot mig! Fick nästan panik och hoppade upp på bänken bredvid ytterdörren och försökte kasta grus på den för att skrämma iväg den. Det fungerade inte. Istället stannade den upp, rullade ihop sig och började väsa så där otäckt. Usch och fy! Gillar verkligen inte ormar. Speciellt inte när de bara är en meter ifrån mig. Nu är jag i och för sig rätt säker på att det var en ofarlig snok. Men det var en orm. En STOR orm. Ungefär en meter lång. Största snoken jag sett. Vågade dock inte lita på att den var en snok och inte en huggorm. Jag tog Vilma och hunden och sprang över till grannen. Efter nån timme kom en bekant till henne dit. När vi berättade om ormen erbjöd han sig att följa med över till oss och kolla under trappan och flytta ormen. När vi lyfte på trappen var ormen tack och lov borta. Skönt! Är ändå fortfarande nervös och tittar hela tiden noga var jag sätter fötterna när jag går. Nej, fy f*n för ormar!!

1 kommentar:

  1. Usch, jag drar instinktivt upp fötterna bara av att läsa om det! Jag hatar (milt sagt) också ormar. FYYY!!

    SvaraRadera