Jobbigt brev

Ni som känner till min historia vet ju att jag haft svårt att släppa tankarna på att vi aldrig tittade på Smulan efter förlossningen. Att vi inte ens frågade om det var en flicka eller pojke. Att jag är besviken över att ingen ifrågasatte vårt chockade beslut och att vi inte fick kuratorshjälp förrän dagen efter förlossningen.

Nu har jag i samråd med min kurator bestämt mig för att skriva ett brev till kvinnokliniken på sjukhuset. Ett brev där jag förklarar hur jag känner och vad jag tycker "gick fel". Jag vill berätta min historia för dem. Inte för att klaga eller kritisera, utan för att de ska få lite feedback på sitt arbete, kanske se över sina rutiner och förhoppningsvis inte göra om samma misstag med andra familjer i vår situation.

Det har inte varit helt lätt. River upp såret i själen när man börjar tänka tillbaka. Ändå känns det skönt. Känns bra. Bra att de får veta. Jag vet att de inte gjorde något med flit, de ville bara väl, men det blev ju så fel...

Blev ett rätt så långt brev. Drygt fyra sidor. Magnus ska läsa igenom det ikväll. Annica har redan fått läsa det. Jag vill veta att man förstår mitt budskap som utomstående. Hon tyckte det var bra. Om Magnus också tycker att det är OK kommer jag att ta med det till kuratorn nästa gång. Om inte heller hon har några synpunkter får hon lämna det till någon lämpig person på sjukhuset.

Har varit nyttigt för mig att skriva det. Sen är det bara att hoppas att det gör någon nytta för andra i framtiden...