Min Historia

Har funderat länge på en sak. Om jag ska berätta min historia här på bloggen. Vissa delar har jag ju redan skrivit om, men aldrig "från början till slut". Nu när jag skrev brevet till sjukhuset fick jag allting samlat. Så nu har jag bestämt mig. Jag lägger upp brevet här. I alla fall delar av det. De delar som är direkt riktade till sjukhuset har jag tagit bort, men resten, Min Historia, kommer här:

Det har nu gått mer än ett halvår sedan vi tvingades avbryta vår graviditet. Dock går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt. På vår lilla ängel. Det är många tankar som fortfarande snurrar. Framförallt om förlossningen. Att vi inte ville titta på honom/henne då. Att vi inte ens ville veta könet. Att jag ångrade mig för sent. Gråter mycket och ofta över det.

Jag har grubblat mycket på varför ingen på sjukhuset ifrågasatte vårt beslut. Har läst mycket om andra föräldrar i vår situation. Många regerade precis som vi. Vill inte se. Vågar inte titta. Rädd för missbildningen. Rädd för att överhuvudtaget se sitt döda barn. Men där har personalen pratat med dem. Förklarat att det inte är så otäckt som man tror. Att det är något man rekommenderar. Att det är en viktig del i sorgearbetet.

Önskar att någon åtminstone skrivit ner någonstans vad det var för kön på barnet. Så vi kunde ha fått veta om vi fick en son eller en dotter.

Känner att jag så gärna skulle vilja ha något från vårt barn. Ett hand- eller fotavtryck. Kanske ett foto. Inte bara ultraljudsbilden från dagen då mitt liv rasade. Den är det enda jag har. En kopia av ett ultraljudsfoto. Kopierat på ett vanligt A4-papper.

Grubblade även länge på min roll efter förlossningen. Vad var jag? När blir man egentligen mamma? Jag har varit gravid och fött ett barn, men har ju inget barn, har inte ens sett mitt barn. Har läst om andra som fått föda fram sitt döda barn. De har av personalen på sjukhuset blivit kallade för föräldrar efteråt. Det blev aldrig vi. Ingen kallade oss någonsin för föräldrar efter förlossningen. Man tog hand om det medicinska och sedan skickades vi hem. Man tog våra chockade beslut som ”sanning” och ifrågasatte aldrig någonting. Känns nästan som att vår förlossning sågs som en frivillig abort. Inte att vi faktiskt förlorade ett efterlängtat och älskat barn. Kanske är det veckorna som styr? Vad vet jag? Vårt barn var ju inte ett barn i juridisk mening. Bara ett foster. Kanske är skillnad när man föder efter vecka 22. Men för mig, för oss, är det precis lika illa. Fyra veckor tidigare gör inte sorgen och saknaden mindre. För oss var det redan ett barn. Vårt barn. Att vi nu var änglaföräldrar fick vi själva komma fram till långt senare.

Undrar så varför jag inte fick någon hjälp. Varför vi inte fick prata med kuratorn förrän dagen efter förlossningen. När det var för sent. Kanske blev jag tillfrågad om jag ville prata med någon när vi fått beskedet om att vårt barn måste dö. Vet inte. Kommer inte ihåg. Var i chock. Inte förmögen att be om hjälp. Var inte ens förmögen att svara på de enklaste ja och nej-frågor. Hade fullt upp med att bara överleva. Andas.

Tycker att kuratorshjälp ska vara obligatoriskt innan en sen abort. Speciellt när den inte är frivillig. Det ska tillhandahållas med automatik när man precis fått veta att ens barn måste dö, inte bara erbjudas. Hade jag fått prata med henne innan kanske jag hade reagerat annorlunda. Då kanske jag hade vågat se mitt barn. Hålla om det. Krama det. Känna mig som mamma. Säga farväl…

I v 17+3 åkte jag och min man upp till gyn-avdelningen på sjukhuset för att kolla uppe en mindre blödning som jag hade fått. Vi träffade en kvinnlig gynekolog som förklarade att hon först skulle göra en undersökning och sedan ett ultraljud. Vid undersökningen hittade hon en polyp som såg ut att ha varit orsaken till blödningen. Allt annat såg bra ut.

Hon rullade sedan fram ultraljudsapparaten och började sedan dra ultraljudsgrejen över magen, kors och tvärs, länge och väl, utan att säga något. Blev mer och mer rädd vartefter minuterarna gick. Tillslut kom hon på att hon kanske borde säga något. Hon riktade om skärmen så vi kunde se. Därefter visade hon en liten pulserande fläck på skärmen och sa "Här ser ni hjärtat som pickar". Den levde! Vårt barn hade inte dött, som jag varit så nervös för. Hon fortsatte sedan med att förklara att hon inte kunde mäta barnets huvud, hon fick ingen bra bild. Hon kollade ett tag till men sa tillslut att hon ville skicka upp oss till förlossningen istället. Att de skulle mäta huvudet där, "där de har större vana att göra såna här saker."

Vi fick gå ut i väntrummet medan hon ringde och ordnade med en tid. När hon kom ut till oss sa hon att hon hade fixat en tid redan idag. "De har egentligen inte tid, men de skulle klämma in er i alla fall. Var där om två timmar."

Jag var så lycklig över det lilla pickande hjärtat på skärmen att jag inte blev orolig över att vi fick en tid så "akut" bara för att mäta barnets huvud, jag hade ju ett rutinultraljud inbokat senare i veckan. Min man däremot blev direkt misstänksam och frågade henne om det var något som var fel. "Jag ser inte tillräckligt för att kunna svara på det, men hjärtat pickar" fick vi till svar. Jag var jättenöjd med det. De hade väl bara sämre ultraljudsapparat på gyn tyckte jag. Snart får vi komma upp på förlossningen, där man gör den riktiga rutinultraljudsundersökningen, och så mäter de huvudet där.

Tillbaka på sjukhuset ett par timmar senare, den här gången på förlossningen, blev vi emottagna av en läkare. Även här borde jag väl ha misstänkt något, en läkare, inte en barnmorska, skulle göra undersökningen. Efter någon sekund bara hade hon lokaliserat barnet. Den här ultraljudsapparaten var av mycket bättre kvalitet. Nu kunde vi klart och tydligt se ryggrad, armar, ben, näsa och mun. Även hon visade oss det pickande lilla hjärtat.

Bebisen sprallade plötsligt till och viftade livligt med både armar och ben. Vi skrattade till och min man utbrast "Oj! vad den rör sig!" Då vänder hon sig mot oss och säger de hemskaste orden jag någonsin hört "Men det ser inte riktigt bra ut". Det var som att få en knytnäve rätt i magen. Jag fick inte luft. Jag satte händerna för ansiktet och kved "Nej..."

"Det är huvudet..." fortsatte hon "det ser inte riktigt normalt ut." Här hann jag tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske var en lättare missbildning, något man kunde fixa. Men nej. Hon berättade att vårt barn hade en väldigt ovanlig men känd missbildning, en form av ryggmärgsbråck, som kallas anencefali. "Det här är förstås ingenting man kan leva med, det här är en dödlig missbildning." Efter det minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag slängde mig i min mans armar och grät så jag skakade. Jag minns att jag tänkte "Jag vill dö. Jag orkar inte det här. Kan någon skjuta mig här och nu." När jag hade lugnat mig lite visade hon en bild på hur ett barn med anencefali ser ut, så att vi skulle förstå vad det rörde sig om.

Hon förklarade att det måste bli en abort, en förlossning. Att jag måste döda barnet och sedan föda fram det. Ville vi göra det så fort som möjligt eller ville vi åka hem och fundera? Här tog chocken över. "Ta ut den nu" minns jag att jag sa. Hon ringde upp till avdelningen där det skulle ske och bokade en plats åt mig. De hade en direkt sa hon. Skönt tänkte jag, då är det snart avklarat. Ska vi dit på en gång? Det gick tydligen inte. Jag måste först svälja två tabletter som jag fick en barnmorska "som hjälper till att förbereda livmodern". Det var ingen som sa att det var själva abortpillren jag fick. Det fick jag reda på dagen efter när min man läste om sena aborter på internet. "Sen får du komma tillbaka om två dagar för själva förlossningen".

Här någonstans kan jag tycka att man borde tillkalla någon kurator eller liknande. Allra helst innan jag svalde pillren. Någon som kan hjälpa till med chocken. Med krishanteringen. Någon som kan förklara allt som kommer att hända. Vad det var för piller jag fick, hur förlossningen går till, vad som händer efteråt. Som förklarar att man rekommenderar att man tittar på barnet. Att fantasierna om hur missbildningen ser ut oftast är värre än verkligheten och att det är bra för sorgearbetet att se sitt barn. Vi kanske blev tillfrågade om detta någon gång på förlossningen, jag vet inte, minns inte allt, var ju så chockad. Och som min kurator sa efteråt, man är inte i stånd att be om hjälp i ett sånt läge. Då ska man få hjälp automatiskt.

Något jag är tacksam över är att vi fick se ultraljudsbilderna på vårt barn innan vi åkte hem. Läkaren kom in till oss och visade dem. Visade och förklarade så vi också kunde se att skallbenet saknades. Det var jättejobbigt just då. Nu efteråt tycker jag att det var skönt att få se med egna ögon. Skönt att det var så uppenbart. Så man slapp fundera över om de verkligen såg rätt. Att de inte misstog sig, såg fel. Men det var så tydligt.

Hur jag fick tiden att gå fram till förlossningen vet jag inte. Kommer inte ihåg mycket alls. Det jag minns är att jag dagen efter att jag svalt pillren bara kände fosterrörelser på morgonen sedan inget mer. Jag frågade min man om han trodde att barnet var dött nu. Då nickade han och berättade att han precis läst att det var abortpiller jag fick på sjukhuset. Bröt ihop och grät, sedan minns jag inte mer.

Jag är så ledsen att jag inte sa hejdå till magen. Sa hejdå till mitt barn medan det levde. Att jag inte uppskattade de sista fosterrörelserna. Nej, då tyckte jag bara att det var obehagligt. Ville bara glömma allt som hade med graviditeten att göra. Ångrar det så...

Två dagar efter ultraljudsundersökningen var det så dags för förlossning. Dagen då det skulle ta slut. Jag var nog rätt så apatisk. Instängd i någon sorts skyddande bubbla. Oförmögen att riktigt ta in vad som skulle hända. Grät ingenting när vi åkte in till sjukhuset. Tröstade istället min man som bröt ihop i gråt när vi kom upp till avdelningen.

Vi blev visade till ett rum med en ensam säng i bortre hörnet. Det var alltså här det skulle ske. Det var här allt skulle sluta.
Min man fick fram att han absolut inte ville se någonting. ”Inte jag heller” sa jag snabbt. Ingen ifrågasatte tyvärr detta, varken då eller senare.

Här någonstans började jag inse vad som höll på att hända. Skräcken kom krypande. Nej, jag vill inte göra det här, samtidigt som jag ville få det överstökat så jag kunde "glömma och gå vidare". En jättekonstig känsla; jag vill, men jag vill inte.

En sköterska kom in till oss på rummet efter med sjukhuskläder till mig så jag kunde byta om och krypa ner i sängen. Hon frågade om vi ville prata med någon kurator och tack och lov jag lyckades nicka. Hon sa att hon skulle ringa efter någon. Hon berättade sedan kortfattat vad som skulle hända under dagen. Jag skulle först få tabletter vaginalt som skulle sätta igång värkarbetet. Sedan skulle jag svälja nya tabletter var tredje timma tills allt var klart. Det kunde ta allt från 6 timmar till ett dygn. Jag skulle absolut inte behöva ha ont. Det var bara att säga till så skulle jag få smärtlindring. Det tyckte jag lät jätteskönt. Det sista man vill är väl att behöva ha ont för att genomgå något man absolut inte vill. När hon var klar undrade hon om vi var redo att sätta igång. Nej, fick jag fram innan jag bröt ihop och grät. När jag hade lugnat mig lite kändes det inte som att det var någon idé att dra ut på det längre. Det måste ju ske.

Nu hade jag riktig ångest. Var livrädd. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva känna sådan rädsla.
Sköterskan gick iväg för att hämta tabletterna. När hon kom tillbaka berättade hon att kuratorn var upptagen hela dagen men skulle ringa oss dagen efter. Fick några vanliga värktabletter att "grunda med" sedan var det bara att trycka på larmet när jag började få ont.

Sen följde timmar av smärta, morfinsprutor som knappt fungerade, skräck och hyperventilering. Låg ihopkrupen i fosterställning och höll krampaktigt i min mans armar hela tiden.

Efter ca 6 timmars lidande upplevde jag det otäckaste jag varit med om. Något började tränga ner. Skrek rakt ut, halvt av skräck, halvt av smärta. Fick fram ”Nu kommer den!” Min man slängde sig över larmet. Själv låg jag bara och skrek, rakt ut. Vågade inte röra mig ur fläcken. Låg blickstilla i min fosterställning tills personalen kom inspringandes.

De rullade över mig på rygg täckte för benen med täcket och drog av mig trosorna. Inget barn där inte. Det hade inte kommit hela vägen ut utan stannat någonstans på vägen ner. Och där låg det. De försökte hjälpa mig att krysta, men ingenting hände. Kände ingenting längre, hade inga värkar att krysta mot och jag kände inte heller barnet där det låg. De ville att jag skulle sätta mig på en toalett och försöka krysta där. Men jag vägrade. Vägrade lämna sängen. Den hade blivit min trygga plats. Tvärvägrade att resa mig. Ville dessutom inte höra mitt barn landa i en skål under mig. Nej, aldrig!

Efter en liten stunds överläggande kom de fram till att jag kunde prova att ställa mig på knä i sängen och krysta, låta tyngdlagen hjälpa till. Det gick jag med på. Fick vara kvar i min säng. Efter en stunds krystande kom den tillslut. Hörde dunsen mot lakanet. Någon klippte av navelsträngen och de gick iväg med barnet.

Kommer ihåg att jag tyckte att det var så skönt att det äntligen var över. Det var klart. Kände mig märkligt lugn och avslappnad. Det var väl någon av hjärnans skyddsmekanismer som slagit igång. Var helt avtrubbad. Tycket bara att det var skönt att det var klart så jag kunde få åka hem. De släppte hem mig lite senare på natten. De ville helst att jag skulle stanna över natten, men det jag absolut inte. Det fanns ju ingen säng till min man och själv tänkte jag absolut inte vara. Så vi fick åka hem.

När vi åkte hem på natten var jag rejält borta. Förmodligen aningen hög på morfin och fortfarande rätt dåsig efter narkosen vid skrapningen. Dessutom helt slut mentalt och avtrubbad. Ville bara sova. Slocknade så fort jag lade huvudet på kudden.

Sov som en stock hela natten. Väcktes på morgonen av mobiltelefonen. Det var kuratorn som ringde. Hon hade en tid redan samma dag som vi kunde ta. Så blev det.

Jag var fortfarande riktigt borta när jag vaknade. I en egen liten värld. En skyddad liten bubbla helt utan känslor. Kanske sviterna efter narkosen som fortfarande satt i, eller så var jag helt enkelt bara totalt slut mentalt.

När jag klädde på mig för att åka in till kuratorn fick jag syn på min mage för första gången. Min navel, som under graviditeten varit väldigt grund, var åter djup. Och magen, min fina älskade mage, var borta. Började gråta. Grät tills jag inte kunde andas. Tack och lov att min man var där. Han lyckades tillslut lugna mig så jag fick luft igen. När gråtattacken var över försvann jag in i min lilla bubbla igen. Var lättare där inne, där inga känslor fanns.

Sa nog inte så mycket hos kuratorn den gången. Hade tryggt och skönt i min känslolösa bubbla. Svarade nog mest på direkta frågor. Tror det var mest min man och hon som pratade. Det enda jag egentligen kommer ihåg är att hon frågade om vi visste vad som händer med barnet efter förlossningen. Hade inte ens tänkt på det. Någon ur personalen vid förlossningen frågade oss om vi hade några speciellt önskemål om begravning. Eftersom vi inte ens ville se barnet efteråt ville vi inte heller ha någon egen begravning. Ville inte ta in det som hänt. Ville bara åka hem och glömma alltihop. Men när kuratorn frågade blev jag alldeles kall. Tänk om de slängs i en soptunna med bortopererade kroppsdelar och diverse annat avfall?! En helt befängd tanke så här efteråt, men det var det som for genom huvudet innan jag fick höra svaret. Att de har en uppgörelse med krematoriet på kyrkogården.

Känner mig fortfarande OK med beslutet att inte ordna med egen begravning. Kremering och minneslund känns bra. Däremot ångrar jag något fruktansvärt att vi inte tittade på barnet. Eller åtminstone frågade om det var en flicka eller pojke.

Är så ledsen över att ingen ifrågasatte vårt beslut. Ett beslut som var taget i chock, i ett känslomässigt trauma. Man tar inga bra beslut då, och det kan jag tycka att personalen på sjukhuset ska veta. Jag kan ju inte ha varit den första chockade patienten. De ville säkert bara väl, men det blev så fel. När jag ångrade mig var det ju för sent.

Länge trodde vi att vi skulle få ett besked om könet när obduktionen var klar. Det visade sig efter ca tre månaders väntan att det inte gjordes någon obduktion. Någonstans har det blivit något missförstånd. I min journal såg det ut som att en remiss för obduktion skickades, men när kuratorn pratade med läkaren som hade "ansvaret" för min förlossning sa hon att det aldrig gjordes eftersom diagnosen redan var fastställd. "Dödsorsaken" var klar. Efter det väntade vi ungefär två veckor på att få svar från personalen som var med vid förlossningen, om de mindes något. Tyvärr gjorde ingen det…

Så vårt barn, vår ängel, blev ingen "han" eller "hon". Det blev "den".
♥ "Smulan" ♥

Så. Där har ni den. Min Historia.
Jag har med hjälp av vänner, familj och min kurator tagit mig en bra bit på väg i mitt sorgearbete. Men det är fortfarande oerhört tungt ibland. Och riktigt lycklig blir jag nog inte förrän den dag vi lämnar sjukhuset med ett levande barn i famnen.