Tänkte att jag skulle försöka skriva ner lite om hur förlossningen gick till. Själv minns jag inte så jättemycket från själva förlossningen, bara lite glimtar här och där, men jag har varit till sjukhuset nu efteråt och pratat med barnmorskan som förlöste. Det var väldigt skönt att gå igenom hela förloppet med henne och ställa lite frågor om vad som hände. Själv kommer jag egentligen nästan bara ihåg smärta och mörker (blundande under nästan hela förlossningen).
Lilla Vilma hade väldigt bråttom till världen. Hela förlossningen, från första värken till hon var ute, tog bara åtta timmar. Det innebar en väldigt intensiv och smärtsam förlossning.
På natten, kl 00.30 två dagar innan beräknad födsel vaknade jag av värkar. De kom rätt så regelbundet så jag började klocka dem. 5-6 minuter mellan dem var det. De gjorde dock inte så jätteont så jag trodde att det kanske var förvärkar igen. När jag gick på toa upptäckte jag en svagt rosa flytning som fick mig att tänka att det kanske var dags ändå. Tog alvedon och en varm dusch. Det hjälpte ingenting så vid 02 ringde jag till förlossningen och berättade om läget. Värkarna var inte lika regelbundna längre, nu varierade det mellan 3 och 10 minuter mellan dem. Hon tyckte vi skulle komma upp för en koll men vara förberedda på att åka hem igen eftersom det förmodligen skulle dröja. Hon sa att mina värkar var så pass oregelbundna.
Vi tog det lugnt och packade i ordning det sista. Kl 03 gav vi oss ut i snöstormen och åkte in mot stan. Gick knappt att ta sig fram på vägarna pga all snö. Väl uppe fick jag ligga med CTG i 30 min, den krånglade och ville inte riktigt visa alla värkar och vilken styrka de hade. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade något förvånat att tappen var helt utplånad och att jag var minst 3-4 cm öppen. Kunde vara mer också, det var så mjukt att det var svårt att känna. Vi blev jätteförvånade, vi var båda säkra på att vi skulle få åka hem, att det hela skulle ta tid.
Vi blev inskrivna och fick ett rum vid kl 04.45 enligt journalen. Fick sitta på en pilatesboll för att bebisen skulle röra sig neråt. Efter en stund ville jag ha lite smärtlindring eftersom värkarna blev kraftigare. De var fortfarande inte helt regelbundna så vi trodde att det var lång tid kvar. Fick lägga mig i sängen och prova på lustgasen som fungerade rätt bra. Tog väl egentligen inte bort nån smärta men man blev ju lite "borta" och fick något annat att koncentrera sig på.
Sen vette tusan vad som hände egentligen, härifrån minns jag bara korta glimtar. Började få riktigt jobbigt med värkarna. Kände att jag började tappa kontrollen, de kom så tätt att jag inte fick någon vila mellan dem. Fruktansvärt smärtsamma hade de börjat bli också, låg och skrek rakt ut under varje värk.
Kl 07.00 var det skiftbyte och när de undersökte mig strax därefter var jag nästan helt öppen. Vid 07.50 baxade de över mig till förlossningssängen och bestämde sig för att ta hål på hinnan för att kunna sätta en skalpelektrod. Vilma visade tecken på stress, hennes hjärtslag sjönk vid varje värk och hon hade svårt att återhämta sig mellan dem. De kallade in en läkare för att sätta en sugklocka. (Hade krystarbetet dragit ut på tiden hade det kunna bli farligt för Vilma förklarade barnmorskan efteråt.) Minns att jag började känna krystreflexer men hade så fruktansvärt ont att jag inte klarade av att krysta, jag bara låg och blundande och skrek hela tiden. Läkaren var tvungen att ryta i åt mig att ta mig samman och börja krysta istället för att skrika. Han fick mig att vakna till lite för jag minns att jag blev skitförbannad på honom och höll på att skrika åt honom att "prova på det här med att föda barn själv om det nu är så j*vla lätt". Tack och lov stannade orden i huvudet, hade kunnat bli pinsamt annars... Med hjälp av Magnus och barnmorskan lyckades jag i alla fall sluta skrika och ungefär kl 08 började jag krysta ordentligt. Smärtan var obeskrivlig med det var ändå på något sätt skönt att krysta, återfå lite kontroll över situationen.
När jag väl började krysta kom hon som en liten kanonkula. Det tog bara 10 minuter så var hon ute och sugklockan behövde läkaren knappt dra i. Med facit i hand hade klockan inte behövts enligt barnmorskan, men jag är glad att de tog det säkra före det osäkra. När hon kom ut hade hon högerhanden uppe vid huvudet, som en liten superman, eller kanske superwoman, så det hade lika gärna kunnat bli svårt att få ut henne.
När allt var över var jag helt slut och fattade inte riktigt var som hade hänt. Tog flera timmar innan jag insåg att vi faktiskt hade fått en liten flicka, trots att hon lång på mitt bröst hela tiden. Önskar att förlossningen hade tagit lite längre tid så jag hade fått tid att ta in vad som hände. Nu tog det ju knappt 8 timmar från att jag vaknade av värkarna tills att hon var ute. Men men... Nu är hon i alla fall här och är helt underbar ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar